Det finns något måleriskt i skrubbandet. Mina händer rör sig över ytan i stora runda gester, och på vissa ställen gnuggar jag och rispar. Med snabba metodiska rörelser om och om igen rör jag händerna och skapar nya skikt i den skitiga ytan.

För två år sen blev jag sjukskriven på grund av utmattningsdepression och det var som om livet föll samman. Men även om huvudet var bränt ville fingrarna göra något. Min lösning på händernas behov blev att städa. 

Aldrig har min lägenhet var så skinande ren och jag så olycklig. Badrumskaklet var så blankt att mina runda ringar av blått runt ögonen reflekterades i detalj. Vardagsrumsparketten och mitt gråtsnor glänste lika starkt i vårsolens strålar. Giacomettis svarta ögon och min spishälls svarta plattor flöt samman. Linoleumgolvets slitna fläckar blev till Monets moln och skimrade till. Sol Lewitts ritstreck letade sig fram längs med mina slitna trälister i hallen.

Det var städningen som ledde mig tillbaka till konsten och ritandet. Och det finns något skulpturalt i alla dessa rengöringsflaskor. Funktionella och hand-grip-vänliga med slogans, som lovar ett liv som är renare och vackrare.

Jennifer Sameland (f. 1987) uppvuxen i Stockholm, bosatt i Malmö.