Jag har en formell utbildning till landskapsarkitekt. Hög känslighet har jag sedan födseln. Mitt skapande är på fri hand i de tekniker som jag har med mig och lär mig längs vägen. Händerna är vårt mest primitiva verktyg. Detta fascinerar och inspirerar mig. Broderi och stygn är som ett modersmål. Ett känslospråk och en handstil som flyter på lätt för mig.
Den röda tavlan har en start i en bonad som jag fascinerades av hemma hos mormor. Jag ville sy en liknande ur minnet men det blev förstås helt annorlunda. Tre starka element av fyllda franska knutar behövde en samlande krans för att hålla ihop. Jag blev inspirerad av en pion-blomma som ofta syns i traditionella skånska yllebroderier, där jag finner mina skapande rötter. Nästa tillägg blev vårens fåglar som just då sjöng i min trädgård. Motställda fåglar finns också som element i traditionella skånska mönster, men då helt stiliserade. Mina fåglar sjunger som de utanför mitt fönster.
Jag har arbetat som granskande handläggare inom samhällsplanering, medan det kreativa arbetet endast utfördes på fritiden. Till en början kändes det som rätt val då de båda världarna gav energi till varandra. Så småningom ville dock kreativiteten mycket mer än att finnas till på lediga stunder. Mitt skapande behöver få full uppmärksamhet och tid. Mina arbeten har visats på den jurybedömda utställningen ”Utvalt i Skåne 2015”. Sedan dess har jag successivt låtit skapandet bli huvudsaken; jag har fått göra en separat utställning på Hemslöjden Skåne oktober/november 2016 samt tilldelades stipendium av Hemslöjdens Riksorganisation 2017. Nu kallar jag mig konstnär och landskapsarkitekt och till våren ska min egen ateljé stå klar i fiskebyn Barsebäckshamn i Skåne.
Mitt skapande språk började utvecklas redan under uppväxten i det stillsamma Falsterbo. Min medfödda höga känslighet för sinnesintryck fick god grogrund i den unika miljö som naturen tillhandahåller där. Nordiskt ljus på hela himmelsbågen, längs havet, stranden. Fågelsträck blandat med smaken av saltbadat hår och doft av kaprifol, pors och ljung. Som introvert mellanbarn trivdes jag i mina egna tankar med hemliga kompisar barfota i högt gräs.
Jag fotograferar, skriver, skissar och ritar av. Skissandet hjälper mig att se detaljer och förstå kombinationen av former och rörelse i bilden. Därefter lägger jag skissen helt åt sidan och bara syr.
Jag broderar helt på fri hand och det är som att varje tråd har sin egen röst. Varje tråd är ett tillägg i helheten. Det startar med en plan på ungefärlig struktur, men arbetet får strax eget liv när jag börjar sy. Jag plockar bland garnerna och då visar sig de färger som ska komma näst. Vilket stygn det blir vet jag inte alltid förrän det kommer på tyget, utan det faller ut av vad den tråden vill göra i samklang med det som redan finns. Tråden kan gå smygande följsamt och förstärka det som redan är, eller den kan klampa fram och sticka ut, säga något nytt.
Min egen handstil kan bara jag skriva med, mina ord och mina bilder. När jag syr får varje tråd en egen röst, ett tillägg till arbetet. Kontrast eller ton i ton, stark eller svag volym i stygnet, varje tråd är lika viktig för helheten.
Skapande med händer, kommunikationen mellan hand och hjärna. En inre röst, ett språk, mitt modersmål som händerna visar i tyget. Det är inte slumpmässigt, utan snarare medvetet. Samtidigt inget direkt budskap annat än vad som är vackert. Osymmetrisk harmoni.
