Lager läggs till lager av färg. Skrapar bort, målar över, den rätta känslan vill inte infinna sig. Någonting fattas.
Då plötsligt genom en hastig och oplanerad penselrörelse så finns han där. Jag möter den uppfodrande blicken hos en skogens invånare. Som en påminnelse om vem jag själv en gång var. Där allting började. 

Jag växte upp med skogen som min naturliga lekplats. Tillsammans med mina systrar utforskade jag myrarna, mossmarkerna och den täta granskogen. Vi följde de av djuren upptrampade stigarna i förhoppning att någon gång få möta ett lodjur eller få en skymt av den svarta korpen.

Skogen har alltid varit en fristad för mig. En plats att dra sig undan alla måsten och förväntningar. Här kan jag samla tankarna och hitta tillbaks till mitt sanna jag. Här hittar jag också motiv och inspiration till mina målningar.
Den lilla räven i bilden speglar just känslan av trygghet och hemvist. Men också oron över vad som sker med naturen. Hur länge till får våra gammelskogar och dess invånare finnas kvar? Hur länge till kan vi få uppleva skogens helande kraft.
Tiden krymper. Med mina bilder vill jag påminna om värdet av en vild och orörd natur både för djur och människor.