I lyckliga stunder talar bilderna om hur de vill bli målade, tecknade eller grejade. Jag fattar inte hur det går till, det bara händer, och jag känner mig lika tacksam och överraskad varje gång.

Innan kan det kännas som att “nu går det aldrig mer”, jag svettas och gnor, försöker kommunicera, ställa mig in, förekomma … men får ingen respons. Det hela kulminerar i något som kan liknas vid en katarsis. Efter det tar en sorts stillsam berusning vid och det närmaste begrepp jag funnit kring fenomenet är unio mystica.
Verket signeras slutligen a tergo, på baksidan, av respekt för det som vuxit fram i sin egen rätt.

Jag har tidigare deltagit på Vårsalongen vid tre tillfällen (med torrnålsgravyrer, blyertsteckningar samt kolteckningar), men det känns extra roligt att det är målningar den här gången.
Färgerna brottas och beter sig oväntat, de samsas, drar sig undan o.s.v i all oändlighet. Att måla är att lära känna dem lite närmare, och förundras över deras existens.

FÄRGSÅNG
Här svävar stolt citrongul in
och virvlar sig
och blandar sig
med koelin så mild och fin,
vad tusan är nu detta?

Jag vet det ej, det hände sig.

Orange tar tag och fräser om
titanvitt tutar runt
bränd umbra hakar på förstås
och doft av preussiskt blått i bloss

Tack färger … att ni finns!

Hemsida: https://maria-edlund.tumblr.com/
E-post: kiselblomma@gmail.com