En matta är ett arbete mellan bildkonstnär, färgare, ullexpert och vävare. Och allas arbete måste vara i samma takt. Det är svårt att hitta någon matta som har balans i helheten; en brist i någon av de fyra uppgifterna kan skada de andras arbete och irritera ögonen. Och det är jag som har ansvaret för allt, utom att knyta mattan.

Jag målar och tecknar och är mattkonservator, växtfärgare, ullexpert och har designat mönstret. Jag har växtfärgat 60 kilo handspunnet garn för denna matta i Iran och väverskan Shaghayegh har knutit mattan i Kermanshah.

Mönstret heter “Gården” (på persiska Bostan) och handlar om slutet av vintern på gården; med terrakottafärgad jord och vattenrännilar under röda broar. Blommorna på trädet börjar slå ut och växterna tar näring från hjärnformade insekter och kulturfossiler.

Mönstertekniken jag använder mig av är persiskt färgfältsmåleri från 900-talet. Ullen är handspunnet garn från den svarthuvade kurdiska fårrasen från Kermanshah. Denna ull har 10– 25 cm långa fibrer och är mycket glansig. Efter sortering och utan att tvätta ullen kardar man den med en kardbåge. Sedan spinner man den med färre varv per cm.

Det största problemet i Iran och omvärlden i ullhanteringen är förlorad kunskap och brist på förståelse av hur kardmaskinen skadar ullkvaliteten genom att separera fibrer.
Kardbågen blandar alla fibrer med varandra utan separation till två grupper, bottenull och täckhår. Ullfibrerna är vackrare tillsammans och lever längre. Kardmaskinen däremot separerar fibrerna i två grupper: gäng och falang. Det gör stor skada på fibrernas skönhet och kvalitet, material och livslängd.

Ullen är inte så mjuk som hos europeiska fårraser, vilket hjälper fibrerna att sitta kvar i textilen. Mjuka ullfibrer är löstagbara och glider ur knutarna. Fibrerna på iransk fårull kan vara glansig och matt samtidigt. Det är därför man känner igen en persisk matta på 50 meters håll! Den beige ullen ligger som i lätt sömn (på persiska khabo bidar), både glansigt och matt på samma gång, och får ett skimmer som liknar bilden av universum.

I Sverige använder inte så många textilhantverkare svensktillverkad ull. Den svenska tvinnade ullen är dyr och kostar 1200–3000 kr kilot. I stället köper man ull från 80 kr kilot, som är merinoull och blandrasull från andra länder. Man kan fråga tillverkaren var ullen i mattan kommer från. Ullen från stora producentländer som Uruguay, Nya Zeeland och Australien hamnar i Indien för kardning. Persiska mattor har mycket problem också, för det mesta handlar det om förlorad kunskap om processen.

Jag har färgat ullen med växtfärger. Den gulröda bottenfärgen i mattan kommer från krapprot och den blåaktigt rödlila är karmosin som görs av kermeslusen. Den gula färgen får man ur färgreseda; gult är också vetenskapens symbol. Det bruna kommer från valnötens gröna skal, dels av ull från bruna får. Växtfärgade material är beständiga och tappar aldrig sin kulör vid tvätt eller ljuspåverkan, vilket däremot syntetisk färg gör.
Färgväxterna har en vibration i sin karaktär. I t ex krapproten finns flera färgämnen, två viktiga ämnen är alisarin som är gulaktig och purpurin som är blåaktig. Alisarin symboliserar den köttsliga och jordiska kärleken och purpurin symboliserar den gudomliga kärlekens kraft på jorden. De två färgämnena tvinnade med varandra skapar en dualistisk dragkamp och med den glansiga ullen skapas en slags konflikternas överenskommelse som lever bredvid varandra. Tillsammans har de en skön psykofysisk påverkan på det omedvetna.

I mina ögon har den syntetiska färgen inte samma kraft och skönhet. Många textilare blandar ett par olika rödfärgade garn och skapar så vissa skiftningar, men klarar t ex inte av den glitterkaraktär som två färgämnen samtidigt skapar i garnets yta.
Det är detsamma med indigoblått, färgen visar sitt tårögda, uteslutande ansikte enbart i växtfärgning, inte så bra i olje- eller akvarellfärger.
Antalet syntetiska färgkulörer och valörer på marknaden är 300–400, en bra växtfärgare däremot har över 12 000 kulörer och valörer.

Jag har försökt visa att växtfärgning, ullkvalitet och procedurerna vid garnframställning har en förmåga att skapa en bild av liv om man ger dem spelrum. Materialet i sig skapar kontinuerligt nya förnimmelser. Så kan två blomblad bli en damstövel, ett kranium kan bli en insekt. Alla former är välkomna.
Den handspunna ullen är ojämn och har växlande tjocklek. Den suger färgämnen ojämnt och därför blir knutarna på mattan inte likadana. Varje mönster har därför sin egen identitet.
Alla lever bredvid varandra utan att knuffas och skapar en slags konflikternas överenskommelse – det är en representation av gården.