Kroppen – själens boning.
Jag ser kroppar och ansikten som om de vore landskap. Det är höjder och dalar, stup och klara sjöar, skuggor och dagrar. Natur och människa, allt är ett.

I ett speciellt ögonblick föddes målningen ”HUD”. Vi hade ritat och byggt vårt nya hus, Kråkenästet, på en bergknalle vid havet i Bohuslän, min man arkitekten och jag.
I husets nordöstra del fanns min nya ateljé. Ateljén var fortfarande tom, sånär som på ett stort ark akvarellpapper och nyköpt tusch. Jag fick en ingivelse att känna på hur det skulle vara att måla här. Ljuset var perfekt. Arket låg på golvet. Jag fyllde min stora, nästan utslitna pensel med vatten och målade andlöst med bara vatten, en stor kropp, trodde själv det skulle bil en kvinnokropp.
Men stannade upp och såg. Där var han!
Inväntade att vattnet sugits in i papperet lagom mycket och fördelat sig i kroppens ytor.
La i pigmentet med min stora pensel … lät det flyta ut …
Hade lugnet i mig.
Lugnet att avsluta i tid.