Våren 2020 börjar de dyka upp – Synliga barriärer mot en osynlig fiende. Hit men inte längre. Stadens labyrinter delas upp i rutor och avdelningar. Separerar människor – skyddade från varandra? Vem bär på viruset som plötsligt börja lösa upp världen? Sprids som en löpeld. Kan dessa tejprullar stoppa framfarten?

Tillfälliga tejpmarkeringar omvandlas med tiden till permanenta ommöbleringar och zonerna blir mindre och mindre.

Uppvuxen bakom järnridån är jag extra känslig för gränser. Redan som liten blev jag varse det som lockade bortom avgränsningen. Där var det friheten som vissa tog för givet. En del får passera – andra inte. Det finns något brutalt i dessa tecken och avspärrningar. Gränsen markerar fara – försöker du passera kan vad som helst hända.

Men de gulsvarta gränser som skapas under våren 2020 är något annat – inristade som ett desperat försök att varna för: dig och mig. Linjerna ska separera för att ena – ordet ”vi”, solidaritet och omtanke har blivit ett ord för det som gör att vi håller avstånd. Backar för att ta hand om. Väjer för att värna.

Jag står utanför ett café. Södermalm. Mars 2020.
Prydligt uppradade människor. 2 meters avstånd.
Aldrig har jag känt mej så långt ifrån och samtidigt så nära.

Separera för att ena. Väja för att värna.

E-post: jann@lipka.se