För mig är det svårt att skriva om en bild, ungefär som att försöka måla innehållet i en text. Det verbala språket och bildspråket skiljer sig helt från varandra. Det förstnämnda har en linjär struktur med en början och ett slut medan det sistnämnda är av en mer cirkulär form och har varken en klar ingång eller ett avslut.
På grund av detta har bilden ett väldigt annorlunda ramverk att förhålla sig till och öppnar även upp helt andra möjligheter av vad som kan beskrivas. Detta gör även en översättning från det ena språket till det andra i stort sett omöjlig.

En målning är således ofta ett sätt för mig att utforska saker jag har svårt att sätta ord på. Varje penseldrag är som en liten tanke som fäster sig på duken, vissa målas över eller förstärks med nya tankar tills hela verket talar som en. En färdig målning blir på så sätt ett komplex av manifesterad kognition, antecknad under verkets process.
Jag tror själv aldrig jag har hela målningen i huvudet på en gång utan den växer fram under lång tid och blir ett koncentrat jag aldrig skulle kunna frambringa på annat sätt. Därför är det inte det direkt avbildade, det som kan beskrivas med ord, utan komplexet av tankar och känslor vilka döljer sig inom en målning, som jag är mest intresserad av.