Det svåra är inte det svåra utan det enkla. Jag vill berätta om husen som omgett mig. Som präglat och berört mig. Jag var ju glad när jag gick där längs gatan. Ibland visslande med husen som bakgrund. Nu kommer Lasse, hörde jag folk säga bakom gardiner och i garage.

Äntligen hemma efter en lång dag i skolan, där väntade varm choklad och prickigkorv-smörgås. Utanför kändes röken från de vedeldade öppna spisarna och i fjärran hördes hammarslag från någon som ännu inte var färdig med byggandet av det egna hemmet.

Jag är en berättande konstnär som vill måla det som är av betydelse för mig. För mig rymmer konsten inga motiv som är bättre eller sämre, allt är lika oviktigt. Målet med min konst är att roa eller oroa en stund.
Idén till att måla hus fick jag efter en fråga om min kulturbakgrund. Vällingby där jag vuxit upp har präglat mig genom en känsla av frihet och uppfattningen av att allt är möjligt. Om det beror på min familj eller nybyggarandan vill jag låta vara osagt.
När jag gick där och visslade var det något som kändes tryggt och hemtamt. Visst hände det att något barn gjorde illa sig men läkeprocessen blev oftast kort. Utom den gången då jag var åtta år och bröt foten efter att ha ramlat ner från ett tak. Det tog fem veckor att läka och jag blev skjutsad av mina syskon i en barnvagn – inte så roligt men jag hade i alla fall vågat klättra upp på det där taket.
Visslingen bär jag med mig, nu i en annan form, jag spelar blockflöjt och spelpipor. Det fungerar som paus från måleriet och ger lust till att spela med andra.

E-post: smedinge.lars@gmail.com