Triptyken “Antropocen” kom till som något av en slump under ett besök en regn- och vindpinad dag på Furillen vid Gotlands nordöstra kust.
Platsens karga skönhet har alltid tilltalat mig, och denna dags väderförhållanden förstärkte den lätt apokalyptiska känsla jag fick under besöket; litenheten, ensamheten och utsattheten man kan uppleva som människa förstärktes av den ihållande blåsten och det vertikala regn som piskade mot ansiktet.
Den gamla optik jag hade med mig vid tillfället är radioaktiv och förvränger i viss mån de “äkta” färgerna, liksom det regn som låg över bilens vindrutor. 

Titeln Antropocen, människans tidsålder, i den betydelse att vi som människor påverkar vår världs ekosystem och klimat, kändes av alla dessa skäl passande för triptyken. Samtidigt var upplevelsen att naturens styrka liksom är obändig och kommer begrava de spår vi människor lämnar efter oss.