I början av 2020 åkte jag som nyligen pensionerad förlossningsläkare på uppdrag för Läkare utan gränser till Jemen, för att arbeta på ett förlossningssjukhus på landsbygden.
Efter hemkomsten tog jag upp en gammal dröm, som jag inte hunnit med under mitt yrkesliv – att sy bilder för hand av tyg och broderi. Jag använder gärna gamla tyger och material som jag har sparat som minnen.
Här presenterar jag fem bilder, baserade på foton som jag tagit från förlossningsavdelningen och dess omgivning, som har berört mig särskilt mycket. Arbetet som förlossningsläkare i ett land i krig, som lett till en av världens största humanitära katastrofer, innebär att man ofta ställs inför svåra situationer, men trots det finns också ett dagligt liv som pågår.
Med mina bilder vill jag visa den enskilda människan; såsom den nyförlösta kvinnan med sitt barn, barnmorskorna som delar frukost på avdelningen, den khat-tuggande mannen som väntar utanför sjukhuset, de nyfikna bröderna i bergsområdet.
Bild 1: Hashima, som har fått kejsarsnitt fyra gånger tidigare, kommer in till förlossningen med värkar i fullgången graviditet. Hon är makens andra fru, den första har nio barn (män kan ha upp till fyra fruar samtidigt). Det här är hennes tionde graviditet med tre missfall, sex barn, varav tre döda. Kejsarsnittet i detta läge är nödvändigt att utföra och Hashima ber oss om att samtidigt göra en sterilisering. Maken ger till vår glädje sitt samtycke. Operationen går bra, livmoderväggen är tunn som ett löv men har inte brustit. Steriliseringen utförs med några enkla handgrepp. Två dygn senare skrivs hon ut. Hon kysser mina händer och ser strålande lycklig ut. Inga fler graviditeter, ingen framtida risk för en brusten livmoder.
Bild 2: Resala är 20 år och väntar sitt andra barn. Hon kommer till förlossningen pga en riklig blödning i fullgången graviditet. Tack vare att hon kommer till sjukhuset i tid kan vi rädda både hennes och hennes barns liv. Blödning är annars den vanligaste orsaken till att kvinnor dör i anslutning till graviditet och förlossning i Jemen. Varje vecka tar vi emot en kvinna där det redan är för sent. Resalas tacksamhet är stor – inte minst över att hon kunnat föda barnet normalt och inte behövt gå igenom ett kejsarsnitt. Hon är väl medveten om att detta skulle öka risken för komplikationer vid kommande graviditeter.
Bild 3: All kvinnlig personal på sjukhuset bär heltäckande kläder, inklusive slöja. Så fort en man närmar sig drar de ner skynket för ögonen. Näsa och mun är redan täckt av nikaben. Inom slutna väggar är det en fin gemenskap med mycket prat och skratt. Varje förmiddag dukas det upp fika på förlossningens expedition. Alla bidrar med färskt hembakt pitabröd som doppas i bön-, lins-, tomat- eller äggröror. Mycket gott! Till detta dricks ”kaffe”, gjort av kaffebönans skal tillsammans med mycket socker. De är nyfikna och frågar om min familj. Jag visar bilder och berättar. De vet inte var Sverige ligger så jag laddar ner en karta på Europa och visar.
Bild 4: Hameed väntar på sin hustru utanför förlossningen. Inga män tillåts komma innanför dörrarna dit. Hans högra kind buktar ut av khat, växtdrogen som tuggas av de flesta män i Jemen. Hans blick avslöjar att han tuggat rätt länge. Han är, som de flesta män i detta land, klädd i turban, lång kaftan och kavaj. I bältet runt magen hänger den traditionella kniven (jambia). Kalasjnikoven på axeln har han lämnat ifrån sig, vapen tillåts inte inom sjukhusområdet.
Bild 5: Vid en vandring i Osmandalen en ledig dag stöter vi på dessa bröder som nyfiket följer vår lilla grupp. De måste undra vad vi gjorde där. Bara vandra runt och beundra den vackra utsikten, utan något ärende? Jag tror inte de har sett något liknande förut.
