På Vårsalongen visar jag en serie bilder i kol på papper. Tre landskap, där jag dels utgått ifrån foton av brunkolsgruvor och dels från ett flygfoto av min hembygd i Småland.
För mig handlar alla på något sätt om förgänglighet och framtid. Om hur vi fortsätter att använda fossila bränslen, trots att vi ser vad som ligger i vågskålen. Om hur lätt det är att landa i samma slutsats som Greta Thunberg: det världens ledare säger är mest “Blah blah blah”.
Och om hur vemodigt det är att det samhälle vi just nu värderar så högt med stor sannolikhet kommer att blekna bort. Där det hopp om att avvärja en klimatkatastrof vi en gång hade, som i Parisavtalet, i bästa fall finns kvar som ett nostalgiskt minne i filmen Casablanca: “We’ll always have Paris”.

Jag inspireras ofta av miljöer som känns tråkiga, fula eller vardagliga. Kontorslandskap, en oljeplattform eller Tjernobyl. För mig är de miljöerna både obehagliga och storslagna. Jag tycker det är intressant att försöka omvandla det där torftiga, smutsiga brunkolsbrottet till ett nytt landskap. Gärna någonstans mellan abstrakt och figurativt.

Kol är ett både fantastiskt och irriterande material. Det går att sudda och bearbeta nästan hur mycket som helst – men är samtidigt ostyrigt, smutsigt och benäget att fastna på fel ställen. Jag gör ofta misstag ganska tidigt i processen; ett oväntat streck eller en armbåge som råkar smeta ut delar av bilden. Jag ägnar därför den mesta tiden i ateljén åt att försöka rätta till sånt jag förstört, vilket generellt är omöjligt. Slutresultatet blir därför alltid något annat än jag kunnat föreställa mig från början.

Hemsida: larsmagnusson.se
E-post: hej@larsmagnusson.se