Jag slutade Konsthögskolan 1981 och har varit verksam sedan dess med utställningar och är representerad på olika museum och institutioner. Jag är en klassisk målare som börjar med att avbilda för att ta reda på vad jag ser och sedan låta processen också gå sin väg.
”Poesin” är en triptyk där dom tre målningarnas nedersta kant är i samma linje och mellanrummet mellan målningarna runt 4 cm.
Jag vet inte så mycket om det här verket. Kan bara försöka återberätta dess historia och är glad om människor tillför vad dom ser i målningarna
Jag började med den vänstra målningen utan en tanke på en triptyk eller ens två målningar. Jag drabbades av yxan, kalkstenen och askkoppen som redan fanns där – framför ateljéfönstret och skymningen. De påverkade mig på ett magiskt sätt utan ord eller tanke.
Att föremålen dessutom har en personlig historia och har följt mig genom alla år och hör ihop med vissa människor är inget som bestämmer om jag väljer att gestalta dom. Jag har alltid sett alla föremål och människor i ett slags nu och utifrån det velat måla eller teckna. Men om de har en historia för mig gör innehållet att jag orkar arbeta med motivet mycket längre.
Som sagt jag greps av föremålen framför skymningen. Efter ett par månader ville jag göra ytterligare en målning men nu från ett annat håll med föremål framför fönstret. Ett slags utveckling av den första. Jag hade upptäckt att den utstrålade ett slags vemod och övergivenhet som jag ville driva hårdare. Denna gång placerade jag ut föremålen medvetet.
Min gamla Olivetti skrivmaskin, ett tomt ark, ett gammalt påslakan. Ett slags livsskymning. Färgen blev nu starkare och jag var tvungen då att också göra beskrivningen, teckningen mer drastisk. Solens nedgång och dess återsken blev en stor gul jäsande cirkel ovanför det tomma arket. Jag såg att det liknade början på en kärnvapenexplosion. Kanske berättade målningen något för mig?
Jag ställde nu de två målningarna intill varandra och först då insåg jag att det behövdes en målning i mitten. En större målning i stående format och att den måste innehålla en människa. Så just i det ögonblicket gick det upp att det måste bli en triptyk och jag började arbeta med ett motiv med staffli och en kvinna. Man kan i efterhand litegrann säga att föremålen hjälpte mig fram till triptyken.
Nu upptäckte jag hur triptyken fungerar. Något jag aldrig förstått men känt då jag stått framför gamla altartavlor med en central bild och några mindre vid sidan om. Triptyken skapar ett levande gemensamt rum där man ser ett tag på en bild och har de andra i närheten. Sen ser man en annan bild. Så kanske alla på en gång. Men alla är en helhet Och så upprepas det igen. Allt verkar gå runt utan slut eller början. Därför valde jag titeln Poesin.
