Under slutet av 1800-talet hade man i konstnärskretsar länge velat skapa en oberoende konsthall för permanenta utställningar av samtida konst. På Nationalmuseum, invigt 1866, visades enbart klassisk konst och många av dåtidens moderna konstnärer kände sig motverkade av konstetablissemanget. Som en protest mot Kungliga Konstakademin bildades Opponenterna 1885 av en samling svenska konstnärer. I en skrivelse krävde de reformer av akademins organisation, undervisning och utställningar men fick avslag. Året därpå bildades Konstnärsförbundet som vid sekelskiftet hade nära 100 medlemmar. När Liljevalchs konsthall invigdes i mars 1916 hade medlemmarna i Konstnärsförbundet äntligen nått sitt mål – en neutral plats där de fritt kunde visa upp sina alster. Här ville man även ge helt okända och ännu ej erkända konstnärer en ärlig chans att få möta en bredare publik. Invigningsutställningen visade verk av Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors som alla varit drivande i projektet med konsthallen. Det var också dessa tre konstnärer som ställde ut på invigningsutställningen med tillsammans cirka 300 verk. Publiken strömmade till och genom att sänka den ordinarie inträdesavgiften om 1 kr till 25 öre för vissa tider, så kallade billighetsdagar, så möjliggjorde man också för den större allmänheten att kunna komma och besöka utställningen. Intresset för öppningen av Liljevalchs och invigningsutställningen var mycket stort och pressen skrev spaltmeter om detta, inte mindre än 57 sidor pressklipp finns bevarade i arkivet.
Carl Larsson, Bruno Liljefors och Anders Zorn
