placeholder-4-3

I höstens stora utställning gör vi nedslag i Liljevalchs mer än hundraåriga historia, från invigningsutställningen 1916 med tidens topptrio Carl Larsson, Bruno Liljefors och Anders Zorn till 2020 års pandemidrabbade presentation av Hilding Linnqvist.

Tidslinjen

Cool Timeline

1909
Carl Fredrik Liljevalch
Carl Fredrik Liljevalch
Liljevalchs konsthall är uppkallad efter den framgångsrike affärsmannen Carl Fredrik Liljevalch jr (1837–1909). Vad han själv skulle ha tyckt om det hela får vi aldrig veta eftersom initiativet till konsthallen togs efter hans död. Den supermoderna byggnaden på Kungliga Djurgården uppfördes nämligen med hjälp av pengar som blev över i hans bouppteckning. Läs mer här
1916
Carl Larsson, Bruno Liljefors och Anders Zorn
Carl Larsson, Bruno Liljefors och Anders Zorn

Under slutet av 1800-talet hade man i konstnärskretsar länge velat skapa en oberoende konsthall för permanenta utställningar av samtida konst. På Nationalmuseum, invigt 1866, visades enbart klassisk konst och många av dåtidens moderna konstnärer kände sig motverkade av konstetablissemanget. Som en protest mot Kungliga Konstakademin bildades Opponenterna 1885 av en samling svenska konstnärer. I en skrivelse krävde de reformer av akademins organisation, undervisning och utställningar men fick avslag. Året därpå bildades Konstnärsförbundet som vid sekelskiftet hade nära 100 medlemmar. När Liljevalchs konsthall invigdes i mars 1916 hade medlemmarna i Konstnärsförbundet äntligen nått sitt mål – en neutral plats där de fritt kunde visa upp sina alster. Här ville man även ge helt okända och ännu ej erkända konstnärer en ärlig chans att få möta en bredare publik. Invigningsutställningen visade verk av Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors som alla varit drivande i projektet med konsthallen. Det var också dessa tre konstnärer som ställde ut på invigningsutställningen med tillsammans cirka 300 verk. Publiken strömmade till och genom att sänka den ordinarie inträdesavgiften om 1 kr till 25 öre för vissa tider, så kallade billighetsdagar, så möjliggjorde man också för den större allmänheten att kunna komma och besöka utställningen. Intresset för öppningen av Liljevalchs och invigningsutställningen var mycket stort och pressen skrev spaltmeter om detta, inte mindre än 57 sidor pressklipp finns bevarade i arkivet.

1917
Österrikiska utställningen
Österrikiska utställningen

Den Österrikiska utställningen var anmärkningsvärd ur många aspekter. Under brinnande krig slöts ett avtal i juni 1917 mellan Liljevalchs direktör Sven Strindberg och Karl Bittner, handelsattaché för Österrike-Ungerns legation, om en österrikisk konstutställning på Liljevalchs konsthall den 15 augusti–30 september 1917. De utställande konstnärerna var bland andra Albin Egger-Lienz, Anton Faistauer, Gustav Klimt, Oskar Kokoschka, Egon Schiele och skulptören Anton Hanak. Till curator för utställningen utsågs arkitekten och formgivaren Josef Hoffman. Hoffmann var en av de centrala gestalterna i den österrikiska Wiener Sezession, en radikal konstnärs- och arkitektgrupp. Förutom konst visades även österrikiskt konsthantverk och arkitektur. Det var första gången dessa konstnärer och formgivare visades i Skandinavien. I samband med öppnandet av utställningen arrangerades en österrikisk vecka med föreläsningar, konserter av Wiener Symphonie Orchester och modevisningar av österrikisk haute couture.

Hemutställningen
Hemutställningen

Utställningen öppnades 17 oktober 1917. Tanken var att vända sig till arbetarklassen med enkla möbler och husgeråd till ett överkomligt pris, formgivna av kända svenska konstnärer och arkitekter. Utställningen föregicks av en tävling, så att de deltagande formgivarna och företagen i god tid kunde ta fram föremål till utställningen. Inredningsarkitekten och möbelformgivaren David Blomberg var kommissarie för och deltog i utställningen. Industriidkaren och finansmannen August Nachmanson var kassadirektör och ledamot av styrelsen för Svenska Slöjdföreningen åren 1916–1931. Utställningens arbetsutskott bestod av ordföranden Erik Wettergren, textilkonstnären Elsa Gullberg, arkitekt Carl Bergsten (som även hade ritat Liljevalchs konsthall), presskommissarie Gregor Paulsson samt sekreteraren Yngve Larsson. Utställningen visade 23 fullt möblerade lägenheter utrustade med de nya produkterna. Gunnar Asplunds bostadskök (en ny form av spisrum) fick mycket beröm. Uno Åhrén, som fortfarande gick i Tekniska skolan, fick pris för möbleringen av bland annat ett kök. Han ritade även tapeten Elsagården. Carl Malmsten fick pris för sina strama möbler i rödbetsad furu. Wilhelm Kåge ritade utställningsaffischen och visade den så kallade Arbetarservisen i ljus blågrå fajans med blå dekor, som fick namnet Liljeblå, en kombination av ”Liljevalchs” och ”blå”. Hemutställningen blev en enorm succé med mer än 40 000 besökare på två månader, fem gånger mer än vad man hade räknat med. Men bostadskrisen, livsmedelsbristen och det pågående första världskriget gjorde att den arbetarklass man hade hoppats nå inte hade möjlighet att ta del av nymodigheterna. Bara inträdesavgiften på 50 öre var avskräckande för en arbetare med en daglig inkomst på cirka 4 kr. Istället blev det en formmedveten medelklass som tog till sig de nya idéerna.

1918
Expressionistutställningen
Expressionistutställningen

På våren 1918 ställde tre av dåtidens mest framträdande modernister ut på Liljevalchs: Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Leander Engström. Sammanlagt visades 450 verk varav Grünewald stod för 220 verk, Hjertén för 170 och Engström endast 65. Besökarna var tudelade till denna nya konstriktning, antingen var man för eller emot modernismen. Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets kritiker Karl Asplund och August Brunius var positiva i sina artiklar men flera andra gav svidande kritik, framför allt var det Hjertén man gav sig på. Mest återgivet är konstnären Albert Engströms text i skämttidningen Strix om Hjerténs måleri: ”Hon har sina modeller i Eugeniahemmet. Och ser ut att äga en pervers längtan bara efter vanskapligheter. Det finns vid Gud inget av konst i hennes idiotiska kråksparkar.” På denna utställning visades flera av den svenska modernismens mest betydelsefulla verk som Det sjungande trädet, Apachedansen och Tjurfäktning av Isaac Grünewald, Den svarta kängan, Testunden och Den blå kärran av Sigrid Hjertén och Höstvegetationsbild från Torneträsk, Liggande modell med päron och ros och Gata i Gränna av Leander Engström. Denna utställning är viktig ur en konsthistorisk vinkel och räknas som det stora genombrottet för det moderna måleriet i Sverige.

1920
Italienska utställningen
Italienska utställningen

Den italienska utställningen var ett samarbete med Svenska Slöjdföreningen och Italien och byggde vidare på Hem- utställningens idéer från 1917 att kunna producera vackra vardagsvaror av god kvalitet till de breda massorna.
Utställningens jury från både den svenska och italienska sidan bestod av namn- kunniga historiker och kulturpersonlig- heter men själva utställningen sponsrades av olika företag inom konstindustrin. Framför allt visades italienskt konsthant- verk med rötter i folkkonsten. Värt att nämna att en ung formgivare vid namn Giovanni Ponti visade sina tidiga alster på denna utställning.
I samband med utställningen bjöds det också på italiensk mat och musik i Osterian, en restaurang i Liljevalchs lokaler. Det var första gången pasta serverades till stock- holmarna!

Verkstadens utställning

Föreningen Verkstaden grundades 1918 som en ideell sammanslutning av arkitekter, konsthantverkare och konstnärer. Syftet var att ”genom aktiv verksamhet befordra det konstnärliga arbetet för inredning av det svenska hemmet”. Ordförande var Slöjdföreningens tidskriftsredaktör Hakon Ahlberg. Verkstadens första utställning, som öppnades tidigt på hösten 1920 i Liljevalchs konsthall, var i sin helhet mer borgerlig än Hemutställningen tre år tidigare. Liksom 1917 hade deltagarna ställt samman interiörer av olika slag, men nu hämmades man inte av priser och utrymmesbrist utan vågade vara mer konstnärligt nyskapande. Några av utställarna som särskilt uppmärksammades var Gunnar Asplund, Sigurd Lewerentz, Uno Åhrén och Carl Hörvik. Utställningen diskuterades livligt i pressen och många var starkt kritiska. Trots försök att tillverka ”vackrare vardagsvaror” var möblerna fortfarande dyra och förbehållna en välbeställd medelklass.

1921
Vårsalongen – En institution sedan 1921

Vårsalongen är en jurybedömd utställning som står öppen för alla över 18 år att ansöka till. Vårsalongen pågår vanligen från mitten av januari till mars och inleder på så vis varje nytt konstår på Liljevalchs. Den första salongen öppnade 1921 och Vårsalongen är därmed – i princip – landets äldsta obrutna utställningsformat. Varje verk är till salu och priset som sätts av deltagarna själva finns i utställningskatalogen. Vårsalongen har ställts in några få gånger, bland annat vid beredskapstiden under andra världskriget. Under salongens tidigaste år bar den också andra namn och utställningsperioden skiftade. I övrigt har konceptet varit detsamma genom åren.

Aprilutställningen
Aprilutställningen

I början av förra seklet var situationen för kvinnliga konstnärer svår, endast män fick vara med i konstnärsorganisationer, vilket var ett krav för att få ställa ut, bland annat på Konstakademien i Stockholm. År 1910 bildades därför Föreningen Svenska Konstnärinnor (FSK) i Stockholm av ett 40-tal kvinnliga konstnärer. År 1921 höll föreningen sin uppmärksammade aprilutställning på Liljevalchs konsthall. Sjutton konstnärer deltog varav Maj Bring, Sigrid Hjertén, Charlotte Mannheimer och Milly Slöör (Tjäder) tidigare varit elever till Matisse. Utställningen kritiserades av vissa kritiker mycket hårt. Bland annat Albert Engström skrev i Strix: ”Jag besökte häromdagen fruntimmernas utställning hos Liljewalch och något så förskräckligt har jag aldrig sett”, skrev han. Utställningen var en ”en skam för hela kvinnokönet”. Eftersom kvinnorna saknade självkritik borde de förbjudas att ”blamera sig själva och landet” såsom nu skedde. Föreningens tidigare utställningar under 1910-talet hade fått relativt positiv respons i dagspressen men kanske berodde den negativa kritiken 1921 på att kvinnorna det året fick rösträtt och att deras roll i samhället började förändras. Kvinnorna började ta sig in i det som tidigare varit uteslutande manliga områden.

1922
Nyare tysk konst

Utställningen anordnades av professor Gustav Pauli, chef på Kunsthalle i Hamburg, som verkade för att sprida den moderna tyska konsten utanför landets gränser. De utställande konstnärerna sträckte sig från 1850-talet fram till den avantgardistiska tyska expressionismen representerad av bland andra Paul Klee, Ernst Ludwig Kirchner, Oskar Kokoschka och Karl Schmidt-Rottluff.

1931
Novecento Italiano – Nutida italiensk konst

Novecento Italiano var en italiensk grupp som bildades 1922 med syfte att återuppliva traditionen av historiskt måleri och skulptur i storformat. På ett av gruppens första officiella fram- trädanden 1923 var bland andra Mussolini inbjuden som talare. Gruppen har för- knippats med fascismen men faktum är att Novecento Italiano aldrig stod för någon propagandakonst, tvärtom inkluderade gruppen så många olika inriktningar att de under 1920-talet blev kritiserade av fascis- terna själva. Det var prins Eugen, i egenskap av ord- förande för Liljevalchs styrelse, som bjöd in gruppen genom Margaritha Sarfatti, italiensk journalist med anknytning till fascismen. Hon var Mussolinis levnads- tecknare och älskarinna. På denna utställning visades verk av bland andra Giorgio de Chirico, Carlo Carrà och Marino Marini.

1934
Bostads- och bohagsutställningar
Bostads- och bohagsutställningar

Standard 1934 var en bostads- och bohagsutställning arrangerad av den Svenska Slöjdföreningen och Svenska arkitektföreningen. Utställningen öppnade den 18 maj på Liljevalchs konsthall och var en uppföljning av utvecklingen från Stockholmsutställningen fyra år tidigare. Lägenheter, radhus, inredning, husgeråd, möbler, textilier och mycket mer exponerades. Standardisering och masstillverkning var tidens lösen och ett sätt att pressa priserna. Standard 1934 hade det goda med sig att möbelfabrikanterna började inse att man skulle börja med masstillverkning av standardiserade möbler, vilket inte hade blivit resultatet efter 1930 års Stockholmsutställning. Den samtida kritiken var övervägande positiv och många menade att jämfört med Stockholmsutställningen 1930 så var den modifierade funktionalism som presenterade på Standard 1934 lättare att tycka om. Ett halvår senare arrangerades en utställning i samma anda som Standard 1934 men med mer fokus på möbler och inredning, Namnet på utställningen var helt enkelt namnet på utställarna: Märta Måås-Fjetterström, Carl Malmsten, Elsa Gullberg, David Blomberg, Svenskt Tenn, Gefle porslinsfabrik AB. Kuriosa: Liljevalchssoffan från 1934 var bland de första möblerna som Josef Frank formgav för Svenskt Tenn. Den visades första gången på Liljevalchs konsthall, därav namnet ”Liljevalchssoffan”. I ett brev till Estrid Ericson skrev Josef Frank att han ritat den stora generösa formen på soffan i protest mot den rådande funktionalismen och Svenska Slöjdföreningens tråkighet.

1938
Matisse, Picasso, Braque, Laurens

1938 visades utställningen Matisse, Picasso, Braque, Laurens på Liljevalchs konsthall. Detta var en vandringsutställning och många av verken som ställdes ut kom direkt från den stora uppvisningen av fransk nutida konst i Petit Palais, Les maîtres de l’art independent – en av de mest uppmärksammade konstnärliga manifestationerna i samband med Världsutställningen i Paris 1937. Med på denna utställning fanns Pablo Picassos berömda målning Guernica, med motiv från de tyska terrorbombningarna i Baskien i april 1937. Tavlan är konstnärens största någonsin, 349×776 cm, och utfördes på uppdrag till den spanska paviljongen på Världsutställningen i Paris 1937. Guernica visades sedan på flera ställen i Europa, men när den spanska republiken föll i april 1939 flyttades tavlan till MoMA i New York. Efter Francos död och demokratins återkomst kunde målningen skickas hem till Spanien igen 1981, och idag finns den permanent utställd på Museo Reina Sofía i Madrid. Konstnärerna fick betydelse för den konstnärliga utvecklingen i Sverige. Bland andra Vera Nilssons monumentala verk Penning contra liv bär tydliga drag av Guernica.

1939
Liljevalchs under andra världskriget

1939 och några år framåt stängdes Liljevalchs för utställningar och lokalerna togs över av flottans örlogsbas. Flottisten Birger Lindberg från Fjällbacka minns tiden i Stockholm under krigsåren: ”Efter krigsutbrottet skärptes beredskapen i Sverige, speciellt i marinen som hade rustats upp i jämfört med andra vapenslag som hade nedrustats under mellankrigstiden. Så mycket folk inkallades till Stockholm att regementen och andra förläggningar inte räckte till. – Liljevalchs konsthall och Cirkus blev tillfälliga logementen, minns Birger. Med många unga män på samma ställe var det inte alltid så lugnt och på vissa ställen var flottans män inte så väl sedda. Vid entrén till en restaurang i Stockholm fanns en skylt som sade att ’Hundar och flottister äga ej tillträde’.” Fredh, W. Terje Sjöfartsminnen i elfte timmen, Lysekil, 2002

1947
Edvard Munch. Minnesutställning.
Edvard Munch. Minnesutställning.

Samlingen med Edvard Munch, som konstnären genom testamente hade skänkt till Oslo stad, hade endast visats en gång tidigare utanför Norges gränser (Köpenhamn, 1946). Önskemål från både USA, England och dåvarande Sovjetunionen fanns gällande att låta utställningen gå vidare från Danmark men istället valdes Sverige – något som prins Eugen beskriver i sitt förord till katalogen som ”ett uttryck för sympati och en samhörighet, som behållit sin kärna oanfrätt även under tider av svåra prövningar”. Utställningen, som omfattade ett urval av samlingen om cirka 150 målningar och grafiska blad, slog publikrekord i Köpenhamn så när utställningen kom till Liljevalchs i Stockholm hade Oslo stad lagt till ytterligare verk. Även i Sverige var intresset så stort för denna utställning att öppettiderna förlängdes med två veckor.

1949
Kollwitz & Barlach

Krigsåren brukar nämnas som de ”fem magra åren” i kultursammanhang i Sverige. Det protesterades i vissa kulturkretsar livligt mot att flottan hade ockuperat Liljevalchs lokaler så att inga utställningar var möjliga. När de tyska konstnärerna Käthe Kollwitz och Ernst Barlach hedrades med en minnesutställning 1949 var det en efterlängtad händelse. Båda konstnärernas verk räknades i Nazityskland som entartete Kunst och båda dog under kriget. Detta var en av många utställningar runt om i Europa efter krigsslutet som arrangerades för att hylla de konstnärer som förlagts med yrkesförbud av nazisterna.

1951
Ernst Josephson. Minnesutställning

När utställningen öppnades 1951 hade ett sekel gått sedan Josephson föddes. Utställningen var ett samarbete mellan Liljevalchs, Nationalmuseum och Göteborgs konstmuseum för att ge varje generation en samlad överblick av Josephsons verk. Alla verk från Waldemarsudde lånades ut förutom Strömkarlen. Hundraårsminnet av Josephsons födelse inträffade i mitten av ett kluvet sekel, vid en tidpunkt som för många kändes som en vändpunkt – och en brännpunkt. Precis som Josephsons konst vid förra seklets början hade varit en brytpunkt och nystart för konsten innebar också början på 1950-talet en brytpunkt och nystart för hela samhället.

1952
Mexikansk konst från forntid till nutid

Denna utställning sticker ut i Liljevalchs historia både vad gäller omfattning och antalet besökare. Den visades endast i två europeiska länder, först på Musée d’Art Moderne de Paris och sedan på Liljevalchs i Stockholm. Enligt uppgift var det 23 andra länder som fick avslag på sina ansökningar. Valet av Sverige motiverade den mexikanske undervisningsministern Gual Vidal, som jämte svenske kungen tjänstgör som utställningens höge beskyddare, med svenskarnas egen insats i Mexiko och så det faktum, att Paris och Stockholm nog måste anses som de mest betydelsefulla centra, då det gäller att nå största möjliga europeiska publik. Det krävdes 12 tågvagnar för att transportera alla de drygt 2 000 föremålen som tidsmässigt sträckte sig från precolumbiansk tid fram till nutid med ett försäkringsvärde på över 600 miljoner kronor (då). Under transporten vaktades lasten av åtta välbeväpnade statspoliser. Utställningen är den mest välbesökta i Liljevalchs historia med sina 212 431 besökare. Gruppresor med buss och båt arrangerades och folk kom resande från hela Sverige och även från våra grannländer för att besöka visningen. Vissa hektiska dagar var det över 7 000 besökare. Kuriosa: Det regnade ovanligt mycket under utställningstiden, kanske beroende på att besökarna offrade till regnguden Chac Mool. Detta hörde en bonde i Barcelona på radio. Han skickade då en pesetassedel till Radiotjänst i Stockholm och bad dem hjälpa honom att offra denna sedel till regnguden så att det skulle regna på hans torra mandelträd i stället. Lasse Åberg delar med sig av sin upplevelse av utställningen på Liljevalchs 1952: ”Det är ett mysterium varför min far, som inte var speciellt konstintresserad, tog mig till Liljevalchs en septemberdag 1952 för att se utställningen Mexikansk konst från forntid till nutid. Den var en överväldigande upplevelse för lille Lars med dödskallar, dramatiska målningar av Diego Rivera och Frida Kahlo, forntida skulpturer och suggestiv grafik. Utställningen var en av de mest välbesökta som Liljevalchs haft /… / och jag fick reda på att en av mina favoritkonstnärer, Öyvind Fahlström, extraknäckte som vakt under utställningsperioden. Kanske sa han till mig att jag inte fick röra den kanderade dödskallen.”

1953
Tolv nutida amerikanska målare och skulptörer

Utställningen Tolv nutida amerikanska målare och skulptörer initierades av USA:s utrikesdepartement och var ett samarbete med MoMA i syfte att presentera den abstrakta expressionismen utanför USA:s gränser. Utställningen turnerade världen över mellan 1953 och 1954 och visades bland annat på Musée National d’Art Moderne i Paris innan den så småningom kom till Liljevalchs i Stockholm 1953. Deltagande konstnärer var de främsta representanterna för den abstrakta expressionismen som Arshile Gorky, Morris Graves, Edward Hopper, John Kane, John Marin, Jackson Pollock, Ben Shahn, Alexander Calder, Theodore J. Roszak och David Smith. Det var första gången denna amerikanska konstriktning visades i Europa. Framför allt Jackson Pollocks actionmålningar influerade svenska konstnärer, som t ex Britt Lundbohm Reutersvärd.

1954
Carl Kylberg. Minnesutställning

Två år efter konstnärens död arrangerades en stor minnesutställning av Carl Kylberg, konstnärernas konstnär som var en stor förebild för bland andra Göteborgskoloristerna. Konstnären skrev själv i samband med en tidigare utställning på Liljevalchs en uppmaning till besökarna: “Till besökaren! Först ett hjärtligt välkommen! Endast en sak vill jag utbedja mig av Eder. Det finns i entrén en garderob för ytterplagg och jag ber Er – häng tillsammans med Era kläder också in det eventuella påhäng, som består i vanesyn, förutfattade meningar eller kanske fördomar. Först då när Ni har befriat Er från dessa efterhängsna tankebilder, kan Ni kanske få någon liten glädje av mina tavlor.” Två år tidigare, 1952, kort efter konstnärens död, arrangerades en stor utställning med Carl Kylberg i Paris. Han var då den förste utländske (inte i Frankrike bosatte) konstnär att bjudas in av franska staten att ställa ut på Palais des Beaux-Arts.

1955
Nils Dardel. Minnesutställning
Nils Dardel. Minnesutställning

Minnesutställningen över Carl Kylberg följdes året därpå med en dito över Nils Dardel. Över 450 verk visades i utställningen. Dardel var en uppskattad konstnär för den breda publiken vid den här tiden. Reproduktioner av hans akvareller från 1940-talet då han reste runt i Mexiko och Guatemala fanns i nästan varje hem. Bara under vernissagedagen var det runt 10 000 besökare som såg utställningen. Det gick så långt att man fick tillkalla polis för att ingen skulle bli nedtrampad. Med på utställningen var också verket Den döende dandyn, 1918, som kom att symbolisera 1980-talets konstboom. Finansmannen Fredrik Roos köpte 1984 tavlan för 3,4 miljoner kronor. Det var då det högsta pris som betalats för ett svenskt konstverk. Fyra år senare, 1988, såldes verket på auktion för det nya rekordpriset 13 miljoner. Efter flera andra turer hamnade Den döende dandyn slutligen på Moderna Museet som köpte det 1993.

1960
Ett internationellt och politiskt årtionde

Under detta årtionde arrangerades inte mindre än 15 internationella utställningar. Efter andra världskriget ville många länder samarbeta i internationella organisationer för att undvika nya stora krig och underlätta den ekonomiska utvecklingen. 1946 bildades exempelvis FN för att arbeta för fred och säkerhet. Syftet med dessa internationella utställningar var oftast att stärka relationerna och det kulturella utbytet länderna emellan varför respektive lands ambassad var delaktig i utställningsprocessen, vanligtvis med kungen eller statschefen som högsta beskyddare. Texterna i Liljevalchs utställningskataloger från denna tid var inte sällan uttalat politiska med en förhoppning om goda relationer och handelsförbindelser.

1968
De otäcka. Mardröm och verklighet i svenskt 1960-tal.

1960-talet präglades av förändringar, konflikter och uppror mot de rådande systemen. Protesterna var många i hela världen mot bland annat Vietnamkriget och Sovjets brutala inmarsch i Tjeckoslovakien samtidigt som raskravallerna rasade i USA. 1968 var ett år med många omstörtande händelser i världen och utställningen De otäcka var en spegel av det samtida politiska klimatet. I utställningskatalogens förord skrev Folke Edwards om en ny aggressiv generation konstnärer som med en social medvetenhet försökte protestera mot världens ondska – mot imperialism, rasförtryck och biokemisk förgiftning. Utställningen anmäldes vid flera tillfällen då verken inte ansågs kunna kallas ”konst”.

1970
Arman. Accumulations Renault.

När Liljevalchs konsthall ställde ut Arman i början på 1970-talet var han en av de starkast lysande stjärnorna bland dåtidens konstnärer. Under 1960-talet var Arman med och bildade gruppen ”Nouveaux Réalistes” med bland andra César, Jean Tinguely och Yves Klein. Denna konstriktning ses som den europeiska motsvarigheten till popkonsten i USA. I ett pressklipp om utställningen berättade Arman hur han och Yves Klein hade delat upp världen sinsemellan – Yves Klein skulle i sin konst ta upp det som var organiskt medan Arman skulle ägna sig åt det som var industriellt framställt. I utställningen Accumulations Renault, som var ett samarbete med bilföretaget Renault, ställde Arman ut skulpturer och föremål skapade av olika delar från bilfabriken.

1972
Miró

Utställningen 1972 på Liljevalchs bestod av en samling målningar och skulpturer som Miró själv hade donerat till sin katalanska hemstad Barcelona med avsikten att den skulle vara grunden för ett museum. Det var första gången som denna samling visades utanför Spanien och det var den största enskilda utställningen med konstnären i Skandinavien. Joan Miró var mycket politiskt engagerad och ingick bland annat i en hemlig kulturell motståndsgrupp mot Franco-regimen i Spanien. Musiken Miró valde att spela under utställningen på Liljevalchs var även den ett politiskt ställningstagande. Den spanske sångare Raimon, som under 1960-talet hade väckt stor uppmärksamhet genom att sjunga på det förbjudna språket katalanska, sjöng under visningen katalanska medeltidspoem samt dikter av Salvador Espriu.

1974
Handarbetets Vänner 100 år

Som ett led i att ge kvinnorna en möjlighet till egen försörjning startade Sophie Adlersparre Föreningen Handarbetets Vänner 1874. Redan från början fanns parallellt med det konstnärliga arbetet en pedagogisk ambition. Vid sekelskiftet stod Carin Wästberg och Maja Sjöström för det konstnärliga uttrycket tillsammans med konstindustriformgivarna Gunnar Wennerberg och Alf Wallander och konstnärerna Anna Boberg, Carl Larsson och Anders Zorn. I mitten av 1950-talet bestod produktionen huvudsakligen av bruksvaror som möbeltyger, gardiner och mattor; endast konstnären Alf Munthe var knuten till HV för det konstnärliga arbetet. Då tog Edna Martin över som direktris och under hennes ledning utvecklades den textila monumentalkonsten. Hon knöts senare till Konstfack där hon ytterligare kunde utveckla den textila konsten. Fram till utställningen på Liljevalchs hade HV samarbetat med ett 50-tal konstnärer, bland andra Lennart Rodhe, Max Walter Svanberg, Endre Nemes, Karl Axel Pehrson, Lenke Rothman, Siri Derkert och Olle Bærtling. Edna Martin frågade en gång en kritiker i dagspressen om orsaken till att textil inte bedömdes som konst var bristande intresse, okunnighet eller ren motvilja och fick svaret ”lika mycket av varje”.

1975
Kjartan Slettemark – Pudeln
Kjartan Slettemark – Pudeln

Kjartan Slettemark lämnade in sig själv i pudeldräkt till Liljevalchs Vårsalong i februari 1975. Kjartan Slettemarks pudel synades men refuserades. Tack vare fotografen och vännen Brita Olsson förevigades ögonblicket – som nu kan räknas till ett av de viktigare i svensk konsthistoria och i synnerhet inom svensk performancekonst.
Upprinnelsen till konstnärens period i pudeldräkt var ett slarvigt meddelande från chefen på socialtjänsten till Kjartan om att han i stället för att leva på socialbidrag borde uppsöka ”Arbetsförmedlingens kundmottagning”.
– Men det såg ut som att det stod ”hundmottagning”, så jag ägnade ett halvår åt att sy en hunddräkt, berättar Kjartan för Dagens Nyheter 2007.
Pudeln dök upp i flera konstsammanhang under 1970-talet som Kjartans protest mot konstnärens roll som etablissemangets knähund.

1985
Amerikanskt 80-tal

Efter andra världskriget blev USA och framför allt New York ett viktigt centrum för den avantgardistiska konsten: den abstrakta expressionismen under 50-talet, popkonsten under 60–70-talen och postmodernismen under 80-talet. Utställningen Amerikanskt 80-tal bestod av en samling från Neue Galerie i tyska Aachen tillhörande chokladfabrikanten Peter Ludwig och hans hustru Irene. Vid sidan av Charles Saatchi i Storbritannien var Ludwig en av de största samlarna av amerikansk efterkrigskonst i Europa. En stor del av utställningen på Liljevalchs bestod av graffitikonst med konstnärer som A-one, NOC 167, Lady Pink, John CRASH Matos, DAZE, Futura 2000, TOXIC med f lera. Lars Nittve, som då var konstkritiker i bland annat Svenska Dagbladet var inte imponerad av denna graffiti: ”Daze! Crash!! Lee!!! Noc 167!!!! Jag går i utställningen Amerikanskt 80-tal på Liljevalchs. Fjärran tunnelbanans dundrande inferno, på prydliga tavlor i konsthallens salar, förvandlas de stolta fanfarerna till ett sorgligt memento om vad kulturrådet brukar kalla ’kommersialismens negativa biverkningar’.” I dag ses flera av dessa konstnärer som viktiga pionjärer inom graffitikonsten. Med på utställningen var också flera av den amerikanska postmodernismens största konstnärer som Eric Fischl, Julian Schnabel, Robert Longo, David Salle och Jean-Michel Basquiat.

1987
Art – Brittiskt 1980-tal

Parallellt med neoexpressionismen i Tyskland och det italienska transavantgardet uppstod i Storbritannien under 1980-talet en liknande konstriktning där en ny generation konstnärer utmanade modernismen genom att i konsten blanda högt och lågt, retorik och gags, konst och icke-konst, galleriets och gatans kultur, produktion och konsumtion, heroiskt och vardagligt – ett slags nivellering av alla hierarkier. Både målningar och skulptur ställdes ut och genomgående för denna 1980-talskonst var de monumentala formaten på konstverken som både bildligt och bokstavligt fyllde salarna till brädden. Bland de 17 utställande konstnärer märks Tony Cragg, Anish Kapoor, Christopher Le Brun, Richard Long, Lisa Milroy, Julian Opie, John Walker och Bill Woodrow. I samband med utställningen arrangerades en paneldebatt där man bland andra hade bjudit in konstnärerna Max Book, Eva Löfdahl och Björn Lövin som var Sveriges svar på de utställande engelska konstnärerna.

1988
De drogo till Paris

Hösten 1985 fram till början av 1986 visades den stora nordiska satsningen 1880-tal i nordiskt måleri på Nationalmuseum. Det var första gången nordisk konst från denna viktiga period lyftes fram i en enhetlig presentation. Det fanns visserligen kvinnliga konstnärer med på denna utställning (Anna Ancher, Helene Schjerfbeck, Maria Wiik, Harriet Backer, Kitty Kielland, Eva Bonnier och Hanna Pauli) men de manliga konstnärerna var i klar dominans till antalet. När Liljevalchs visade utställningen De drogo till Paris var även de kvinnliga konstnärer med som hade visats på Nationalmuseum men också många kvinnor som hade uppmärksammats under sin samtid men sedan glömts bort och försvunnit ur konsthistorien. Totalt visades 250 verk. Gemensamt för dessa konstnärer var 1880-talets Paris där kvinnor kunde utbilda sig och leva under friare omständigheter än i hemlandet. Utställningen blev åttiotalets stora publikframgång med köerna ringlande framför Liljevalchs port. Även pressen var övervägande positiv till denna utställning och det skrevs spaltmeter i tidningarna om betydelsen av att lyfta fram dessa bortglömda kvinnliga konstnärer för att kunna skriva in dem i konsthistorien igen.

1992
Se människan

När Dan Wolgers bjöds in att ställa ut på grupputställningen Se människan ville han belysa konstnärernas, som han ansåg det, dåliga ersättningsvillkor. Han tog därför på eget bevåg två bänkar från Liljevalchs och lämnade in dem till Stockholms Auktionsverk där de såldes till en frisersalong. Wolgers tilltag polisanmäldes av två privatpersoner vilket ledde till att han dömdes till villkorlig dom och 60 dagsböter. När domen kom sålde Wolgers dokumentet med delgivningen oöppnat till sin gallerist i Norge. För den modesta summa som Wolgers fick ut från bänkauktionen köpte han en fax till sin ateljé. Domen har sedan sålts flera gånger, sist på auktion 2016 för 300 000 kronor. Det ironiska i kråksången var att Dan Wolgers menade att Liljevalchs konsthall utförde en liknande stöld mot honom när de, utan att informera honom eller få hans godkännande, gjorde en pastisch av ett av Wolgers verk som användes till press och vernissagekort med mera. Verket i fråga var katalogen Gula sidorna, som Wolgers hade blivit inbjuden att göra katalogomslag till 1992. Han satte då helt enkelt ut sitt namn och telefonnummer över hela sidan. Katalogen delades på den tiden ut gratis i hela landet. I dag finns Wolgers katalog i samlingarna på Museum of Modern Art i New York. Se människan var en grupputställning där det centrala temat var människan ur ett samtida perspektiv. Medverkande konstnärer var bland andra Helene Billgren, Lena Cronqvist, Cecilia Edefalk, Marianne Lindberg De Geer, Rita Lundqvist, Ann-Sofi Sidén, Kjartan Slettemark, Jan Svenungsson och Tommy Östmar.

1994
Lena Cronqvist

Med över 250 verk fyllde Lena Cronqvist salarna på Liljevalchs med en omfattande retrospektiv utställning. Verken, som till största del valdes ut av konstnären själv, hängdes tematiskt i olika rum med ”Flickor” i ett par salar, ”Familjeliv”, ”Madonnor”och ”Målaren och hennes modell” i andra och så vidare. Lena Cronqvist har sedan 1960-talet haft en betydande roll i den svenska samtiden med sina självutlämnande, existentiella konstverk. Den stora retrospektiva utställningen på Liljevalchs, som sträckte sig från tidigt 1960-tal fram till 1994, lockade en storpublik under de knappt två höstmånader som verken visades i Stockholm innan utställningen fortsatte till Konsthallen i Göteborg.

Torsten Renqvist

Många är de studenter som har stämt träff vid Kängurun, den både älskade och hatade skulpturen av Torsten Renqvist som står placerad utanför biblioteket på Stockholms universitet. Utställningen på Liljevalchs var en omfattande retrospektiv med närmare 250 verk (teckningar, målningar, skulptur och grafik) som sträckte sig över närmare 50 års skapande. Dåvarande överintendenten på Liljevalchs Folke Lalander skrev i förordet till katalogen: ”Torsten Renqvist var en lysande och egensinnig konstnär redan vid 50-talets ingång. Han är fortfarande, vid 90-talets mitt, lysande och egensinnig – men nu på ett annat sätt och i ett annat medium. Sammantaget innebär detta att han är den ideale retrospektive utställaren”.

1999
Anna Sjödahl

Konstnären Anna Sjödahl tog i sitt konstnärskap ofta avstamp i vardagslivet – dess problematik eller dess drömmar. Genom konsten ifrågasatte Sjödahl normer och samhällets konventioner, ofta med en viss underton av humor. På utställningen visades förstås målningen Vår i Hallonbergen, 1972, med Munchs figur från Skriet retfullt inplacerad i en betongförort – en bild av den isolerade småbarnsmamman och förortstristess som närmast blivit en ikon för 70-talet. Det var också det verk som valdes ut till utställningsaffischen. Den retrospektiva utställningen sträckte sig från 60- och 70-talens tydligt politiska verk över landskapen till de senare årens mer abstrakta måleri.

Hilma af Klint

När 2000-talet närmade sig så uppstod frågan hur man bäst gestaltar ett millennieskifte på det konstnärliga området. Valet föll på Hilma af Klint som både hade en historisk bäring och en aktualitet i samtiden. Efter att ha varit i princip okänd under större delen av 1900-talet (hon skrev bland annat ett testamente som gjorde gällande att hennes konst inte fick visas förrän 20 år efter hennes död) uppmärksammades hon som en av modernismens pionjärer på utställningen The Spiritual in Art – Abstract Painting 1890–1985 på Los Angeles County Museum. Några år senare, 1989, ställde Moderna Museet ut henne tillsammans med Kandinsky. På utställningen på Liljevalchs 1999 visades för första gången någonsin Målningarna till templet i sin helhet, inte mindre än 193 målningar som tillkom åren 1906–1915. Hilma af Klints verk har sedan visats på åtskilliga utställningar världen över varav den mest uppmärksammade – hittills – är den på Guggenheim museum i New York 2019. Över 600 000 besökare såg utställningen, vilket är publikrekord för museet. I konsthistorien har Kandinsky och Malevitj stått som det abstrakta måleriets pionjärer men bland annat tack vare ovanstående utställningar har nu Hilma af Klint tagit en välförtjänt plats bland dessa förgrundsgestalter.

2000
Barbro Bäckström

Barbro Bäckström har främst kommit att förknippas med sina nätskulpturer av kroppar i armeringsjärn eller järnduk som hon började göra i början av 1960-talet. I sitt konstnärskap förde hon ofta en mental dialog med andra konstnärer, både från konsthistorien och nu levande. Dåvarande chefen för Liljevalchs, Bo Nilsson, valde därför att parallellt med Barbro Bäckströms verk ställa ut en annan konstnär, John Coplans. Precis som Barbro Bäckström använde sig Coplans av den mänskliga kroppen i sitt konstnärskap, men inte som skulptur utan i fotografisk form. Förutom skulpturer visades på utställningen även målningar och teckningar från 1960-talet fram till konstnärens död 1990.

Ernst Billgren. Andrum.

När Ernst Billgren hade sin utställning på Liljevalchs, hans första retrospektiva, med verk som sträckte sig från det tidiga 1980-talet fram till 2000, konstaterade han nöjt att han det året var mer omskriven än dåvarande statsministern Göran Persson. Som den allkonstnär han är så omfattade utställningen många olika medier: måleri, skulptur, grafik, film, design, fotografi, mosaik, glas med f lera tekniker. I verkstan kunde man under utställningen delta i Henna tattoo, kroppsmålning i exotisk miljö. Namnet på utställningen skapade en konflikt med Sveriges Radios P1 som oroade sig över att det andliga förmiddagsprogrammet Andrum skulle bli degenererat och sammankopplat med Ernst Billgrens utställning på Liljevalchs med samma namn. Konstnären själv hävdade att det snarare var sjöfåglar han syftade på.

2004
Andy Warhol. The Late Work.

I utställningen presenterades Warhols sena produktion, från 1972 och fram till hans död 1987, ungefär 300 foton, målningar, tryck, porträtt med mera. Popkonsten var då ett avslutat kapitel och Warhol klev fram som en mer experimenterande konstnär än någonsin tidigare. Vissa av väggarna i utställningen täcktes med Warhols tapeter: Mao, Self-portrait, Fish och precis som Warhol själv önskade, så hängde hans egna verk på dessa tapetserade väggar. Andy Warhol var en av de första att använda bilder från massmedia – främst fotografier från dagstidningar – i sina arbeten, men han var också en närmast outtröttlig fotograf. I tusentals bilder har han skildrat sitt eget liv, sina vänner och kollegor från konstvärlden och jetset-kretsarna i New York. Ett urval av dessa visades på utställningen. Dåvarande chefen för Liljevalchs, Bo Nilsson, om utställningen: ”Många har inte sett vad Warhol gjorde de sista åren i karriären. Efter mordförsöket (Valerie Solanas mordförsök 1968, reds anm.) ändrades motiven och tanken bakom bilderna; det blev mer svärta och mer allvar. Andy Warhol blev mer politisk och när hans vänner började dö under 80-talet av aids, missbruk och annat tog det sig uttryck i konsten.” Detta var en vandringsutställning som visades i Düsseldorf, Liechtenstein, Stockholm och Lyon. Under de fyra månader som utställningen pågick i Stockholm drog den en rekordpublik.

2006
Alberto Giacometti & Bror Hjorth

Uppslaget till att ställa ut Bror Hjorth och Alberto Giacometti tillsammans fick utställningskommissarien Mårten Castenfors efter att ha sett ett tecknat porträtt utfört av Hjorth föreställande Giacometti. De båda konstnärerna hade studerat tillsammans för Antoine Bourdelle i Paris 1922. Utställningen möjliggjordes bland annat av Alberto och Annette Giacomettis stiftelse i Paris som har äganderätten till de flesta av Giacomettis verk. Ett krav från stiftelsen var att de båda konstnärernas verk inte fick visas i samma rum, ”eftersom man inte kan jämföra konstnärer med varandra, alla konstnärer är unika och måste ses utifrån sig själva.”

2007
Sophie Tottie – Fiction Is No Joke

När Sophie Tottie ställde ut med sin mitt-i-karriärenutställning på Liljevalchs var det hennes dittills största. Totties konst kretsar kring existentiella frågor som filosofi och politik, vetenskapshistoria och atomfysik, förnuft och spekulation. I sina verk rör hon sig fritt mellan olika medier som måleri, teckning, video, fotografi och objekt. Utställningen började redan utanför Liljevalchs med långa, vita vepor i syntetmaterial med röda bokstäver eller bilder som bildade en linje som fortsatte in i första utställningssalen. En del av verken målades direkt på väggarna i Liljevalchs salar.

2009
Märta Måås-Fjetterström – Märta flyger igen!

Utställningen visade Märta Måås-Fjetterströms konstnärliga utveckling från ungdomstidens gobelänger i slingrande jugendstil till senare års avancerade mönsterbyggen. Väggar och golv täcktes med ett urval av 150 unika verk, från 1919 till 2009, skapade av textilkonstens mest välkända namn och på senare år också av den svenska samtidskonstens yngre generation liksom formgivare och arkitekter. En av skulptursalens väggar blev en ”garnvägg”, täckt med färgprakten från tusentals ullgarnshärvor från MMF:s eget färgeri. Och mitt i utställningen svävade självklart en flygande matta i finaste röllakan.

IKEA

Sommaren 2009 öppnade Liljevalchs portarna till årets sommarutställning med Ikea, året efter företagets 50-årsjubileum. Valet att ställa ut Ikea var okonventionellt och utställningen diskuterades livligt i press och media, inte minst med tanke på Ikeas delaktighet i utställningsarbetet och deras generösa ekonomiska bidrag. Syftet från Liljevalchs sida var att belysa själva fenomenet Ikea, dess utveckling och design. Med rötter i folkhemmet har Ikea under en lång tid haft en betydelse på något sätt för väldigt många människor. Förutom en kronologisk genomgång av Ikeas historia och produkter rymde utställningen en vintageshop i källaren vars vinst gick till Stadsmissionen. Under sju större seminarier diskuterades bland annat frågor som miljö, formgivning och Ikeas förhållande till barnen.

2012
Hemslöjden

Hemslöjden, Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, bildades några år innan Liljevalchs stod färdigt och har under åren ställt ut där flera gånger: 1917, 1933, 1937, 1948, 1955, 1962, 1982 och i samband med 100-årsjubileet 2012. Jubileumsutställningen omfattade drygt 900 verk. De största salarna hade titeln Ser du löven för alla träd där vem som helst kunde få utforma ett eget löv på ett träd, totalt 2 000 löv på 80 träd. Under utställningen auktionerades löven ut på Tradera och intäkterna gick till Vi-skogens trädplanteringar i Afrika. Detta var en utställningssommar i konsthantverkets tecken. Parallellt med Hemslöjden på Liljevalchs visades Slow art på Nationalmuseum, Väv på Nordiska museet och Lilli och Prinsen – 100 år av hemslöjd och textil konst på Waldemarsudde.

August. En djefla utställning.

Hundra år efter att August Strindberg gick ur tiden öppnade utställningen August. En djefla utställning. I 12 stycken Strindbergsrum visade man August Strindberg som konstnär, dramatiker, debattör, alkemist och människa. Till utställningen introducerade Liljevalchs också en livs levande Strindberg. ”Liljevalchs kommunikationsarbete med en högst levande August Strindberg – en person i vår egen tid, här och nu – uppmärksammades av många. Inför och under Liljevalchs stora Strindbergsutställning hösten 2012 lät vi August själv komma till tals: Han twittrade och facebookade ur sin mytomspunna Ockulta Dagbok (1896–1908), där varje inlägg publicerades på rätt datum men med lite drygt hundra års fördröjning. Han dök dessutom upp på Liljevalchs webb och i utställningen – i både spektakulära och vardagliga miljöer som våra besökare själva placerat honom i. Sist men inte minst blickade han ned från stora reklamtavlor runt om i landet. Frågor om bilden på August – som användes i alla nämnda sammanhang – rasade in till Liljevalchs. Är det den riktiga August? Och om det inte är August, vem är det som är hans dubbelgångare? Hur har ni gjort? Vi lät det hela förbli en hemlighet men alldeles mot slutet av utställningen – som dessutom belönades med ett av museibranschens finaste pris, ”Årets utställning 2012” – berättade vi: Så hittade vi en August-look-alike. Första steget var att hitta och fotografera en person vars ansiktsdrag skulle påminna så mycket som möjligt om Strindbergs utseende, så att bearbetningen – retuschen – sedan skulle bli så liten så möjlig. Men var och hur skulle vi finna en August-look-alike? Vår fotograf Mattias Lindbäck funderade. Och råkade titta sig själv i spegeln… Voilá! En tydligt användbar likhet med Strindberg! Med hjälp av Kungliga Biblioteket hade vi tillgång till en mängd originalfotografier av August Strindberg och det var här vi gjorde urvalet av förlagorna till våra egna bilder – ett par foton av August i 30-årsåldern.”

2015
Utopian Bodies. Fashion Looks Forward.

Utställningen planerades under två år och var en av de dyraste produktionerna i Liljevalchs historia. Målet var att göra en modeutställning som gick utöver ”att visa kläder på galgar”– där nytt svenskt mode kopplades samman med internationella storheter. Londonbaserade modekuratorn Sofia Hedman och formgivaren Serge Martynov stod för konceptet, den spektakulära gestaltningen och scenografin. Utställningen vann priset som ”Årets utställning 2015” med motiveringen:” Med flera viktiga kulturella, sociala och samhälleliga frågeställningar i grunden ledsagas besökaren i att finna möjligheter och skapa sin egna visionära framtid i denna storslagna utställning. Med fingertoppskänsla har en kreativ konstnärlig gestaltning skapats om hur mode kan användas för att skapa en hållbar framtid.”

2018
Lars Lerin

Lars Lerin är en av våra mest älskade konstnärer vilket visade sig i antalet besökare på utställningen sommaren 2018, inte mindre än 189 347 personer såg utställningen. Trots det överträffades inte siffrorna från den mexikanska utställningen 1952, som fortfarande har publikrekordet med sina 212 431 besökare. Med över 100 utställda verk från 2002 och framåt var det Lerins dittills största utställning i Stockholm. Med utgångspunkt från Lerins bildvärld skrev poeten och Tranströmerpristagaren Eva Runefelt 22 dikter i utställningskatalogen.

2020
Hilding Linnqvist. Att bli konstnär.

Utställningen Att bli konstnär presenterade konstnärens tidiga år och vägen till att hyllas som en stor målare. Flera av verken i utställningen visades på Liljevalchs redan 1916 och möttes då i vissa tidningar av mycket hätska och kritiska recensioner. Tvärtemot dagens kritiker som i stället beskrev en del av målningarna som ”förtrollande bra”. Tyvärr kunde utställningen endast vara öppen i 23 dagar på grund av den rådande pandemin.

Varukorg