Sedan 1985 har jag ställt ut mina målningar. Sjätte gången på Liljevalchs. Jag har målat med gouache, akryl och olja. Numera mest olja. Länge målade jag mest motiv, som hade att göra med Frankrike. Jag har varit där mycket och i slutet av 80-talet bodde jag ett år i Sydfrankrike (Languedoc). Det var byar, städer, vingårdar, torg och platser som jag vred på ur alla möjliga perspektiv. 

För sju–åtta år sedan, smög sig New York in som motiv. Inte så originellt precis. Men jag omvandlade mina franska byar till Manhattan, och tyckte ganska snabbt att det såg speciellt och ”eget” ut. I botten finns säkert något romantiskt skimmer; Chelsea Hotel, Greenwich village, rock, folk, jazz och alla filmer. 

Jag satt och letade hotell på nätet, inför en resa, och upptäckte fantastiska hus. Ofta två-trevåningshus på Nedre Manhattan. Resan blev inställd, men nu hade jag upptäckt hus som jag använde i de första målningarna, till exempel Manhattans minsta hus på Bedford street, och många andra. Dessutom målade jag in E Hoppers Early Sunday Morning-hus och Barbro Östlihns William street. 

Numera är nästan allt fantasi. Jag gillar idén att de höga husen, skyskraporna, inte ska vara skrämmande, utan mer vänliga och beskyddande. Överhuvud taget är jag inte ute efter något ångestladdat, när jag målar. Tvärtom. Jag är mycket intresserad av modernt och samtida måleri, liksom politik och allvarliga samhällsfrågor. Men inte när jag själv målar. Jag har inget behov av att problematisera, undersöka eller att föra ut ett budskap. Jag gillar helt enkelt att leka med färg och form.

Rent måleriskt, angående alla detaljer, undrar en del människor hur man kan hålla på med något så tålamodsprövande. Jag upplever det inte alls så. Medan jag målar, lyssnar jag på radio eller musik. Ibland kan det gå flera timmar, utan att jag har märkt det. En slags harmoni har infunnit sig. 

Jag besjälar målningarna, genom att hålla på med dem ganska länge. Perspektivet är inte realistiskt utan mitt eget ”påhittade”. Verkligt ljus och skugga är inte speciellt viktigt. Däremot är målningarna noggrant uppbyggda, på mitt eget sätt. Jag ändrar, målar om tills jag är helt nöjd med komposition och färgskala. 

På denna målning är alla husfasader ljusare på den högra sidan. Så är det inte alltid, men just här råkar det vara så. Jag vill ha ett speciellt ljus i himlen. Man ska känna avståndet från de främsta husen till de längst bort. Det ska finnas en rörelse i bilden. En konstskribent kallade mina målningar för naiv-kubistiska. 

Jag är född 1952. Bor, och har ateljé hemma, i Jönköping.
E-post: jan.lindsgard@gmail.com