När jag bodde i Stockholm promenerade jag ofta genom Tegnérlunden. Det är en park som ligger på en kulle. Längst upp på kullen finns en enorm staty som kallas Titanen. Denna staty avbildar August Strindberg. Han porträtteras som otroligt muskulös och monumentet sträcker sig flera meter upp mot himlen. Därifrån tittar han strängt ner på alla förbipasserande.

I samma park, men längre ner, finns en annan staty. En liten staty som avbildar Astrid Lindgren. Hon omfamnar ett barn och tittar upp på mig som går förbi, jag tittar ner på henne.

Vad har man som konstnär för påverkan när man porträtterar en person? Tillåts betraktaren verkligen att göra egna tolkningar?

Mitt verk var egentligen början på ett helt annat konstverk. Men när gipsformen hade torkat så såg den något ängslig ut. Lite som en byst som ingen orkat ta sig an och hacka i – vilket på ett sätt är precis det den är. Eller en kropp som komprimerats, tryckts ihop som en skrotad bil. En gammal bil, eller: en gammal strindberg.

Här vill jag alltså att ni ska se min version av August Strindberg. En man som jag inte ens orkade karva ut ur gipsblocket. En man som alla besökare ska få titta ner på. En man som är skrotad.

För kontakt eller fler åsikter om August Strindberg, mejla julialoboscokonst@gmail.com eller skriv till mig på instagram: @loboskonst