Jag är konstnär och sociolog och delar min arbetstid mellan ateljén och Malmö universitet. I båda verksamheterna utforskar jag idéer om kroppar: de som ses som bristfälliga, onormala eller för mycket, de som antas ha makt och de som anses vara perfekta. Idéerna påverkar de liv vi lever. De orsakar stirrande eller bortvända blickar, de förkroppsligas och de har sociala och ekonomiska effekter.

Jag började teckna vissnande tulpaner våren 2020. Under arbetets gång har jag tänkt på dem från olika perspektiv. Själva tecknandet fungerade inledningsvis som en form av långsam jogging, ett sätt att komma igång som konstnär efter några års uppehåll. Men också som en lustfylld motvikt till den nyliberala byråkratiseringen av arbetslivet, där administrationen har ökat på bekostnad av kärnverksamheten och där timmarna sällan räcker till. I min längtan efter det sinnliga valde jag blyertspennor, kritor, penslar och färg av olika kvaliteter, istället för video och performance som jag tidigare har jobbat med. Senare började jag se tulpanerna som individer. De är böjda, avmagrade, sargade – men har samtidigt en värdighet och elegans. De beter sig som riktiga divor ända in i slutet. Tecknandet blev till ett utforskande av förhållningssätt till kropp, liv, döendet och döden. Tulpanerna har fått namn efter personer som identifierar sig som kvinnor och som inte längre är i livet; vänner, anhöriga och bekanta men också kvinnor jag mött inom äldrevården. De har alla lämnat ett avtryck hos mig.