Hjärnvinge, är tillägnat en farbror som nyligen gick bort. Dagen han dog stod jag och högg i linden och hans ansikte trädde plötsligt fram i träet. Oplanerat men självklart. En hybrid mellan då och nu, en framtidsartetfakt. En skulptur som bär vingar, förflyttning.. och en påminnelse om kraften i att fritt flyga i det kreativa sinnet.

Skulpturen ingår i ett pågående projekt: ‘Trälogi i Lind’ träskulpturerna i denna serie är uthuggna på frihand ur lind. Ett uttrycksfullt material som bär spår av tid, tanke och mänsklig hand. Träet, format utan mall bär med sig en fysisk och själslig närvaro som är både uråldrig och samtida. Att hugga i lind är för mig en intim handling. Det för mig tillbaka till min barndom. Jag tänker på min mor som högg ved för att värma vårt hem. En bild av styrka och överlevnad. Ur det slitsamma växte hennes skapande fram. Hon blev skulptör. Genom henne har jag ärvt ett förhållande till träet som redskap och som uttryck. Jag tänker på hur människor i urtiden högg i trä för att manifestera sin existens. Mina skulpturer är en fortsättning på detta spår av liv, kamp på här och nu, men också in i framtiden.

Ytan är behandlad med kol. Inte vilken kol som helst, utan en gåva jag mottog i Lomé, Togo platsen där modern till mina barn växte upp. Att färga den svenska linden svart med kol från Västafrika blir en symbol för en återförening mellan platser, kroppar och historier. Det är en poetisk resa för mig.. tillbaka till förfäder jag aldrig mött, men vars blod pulserar i mig från Västafrika till Jamaica. Hem till Sverige.