Ska man skaffa barn — varför inte en hund? Eller bör man förbli “DINK” så länge som de går? Omsorgen om ett barn kontra en hund framställs i vår samtid som närmast likvärdiga. Samtidigt som barnafödandet minskar, växer längtan efter hund allt mer. Kostnaderna och ansvaret är jämförbara, men inställningen skiljer sig markant. Kan längtan efter hund vara i sin egen rätt, eller är hunden en tillfällig ersättning i vår tids nya bebisfeber?
Verket tar avstamp i begreppet “DINK” – Double Income, No Kids. Ordet används till att karaktärisera par där båda parterna är försedda med god ekonomi, men ännu inte har några barn, oavsett tillfälligt tillstånd eller medvetet livsval. Livsstilen fungerar oftast i praktiken till en högre disponibel inkomst och ekonomisk frihet. En frihet som i sin tur kan ta sig uttryck i impulsiva val som förenar nöje med ansvar — såsom att skaffa en hund.
Verket är just det, en hund och inget mer. Jag fick min inspiration av att jag just ville ha en hund. Den viljan var absolut, men som ung student finns varken tid, utrymme eller ekonomi för att faktiskt kunna ta hand om en. Men med lite ståltråd, papier-maché och hemmagjort klister, fanns plötsligt en hund i mitt liv. Pälsen är från en gammal fårfäll jag hittade på en loppis i somras och halsbandet är ett äldre skärp, ditsatt hänglås med saknad nyckel till.
Jag arbetar ofta med händerna och föredrar i första hand fysiskt arbete. Jag finner oftast min inspiration från det som redan finns runt omkring mig. Jag arbetar som i ett collage, där fragment samlas, sparas och väntar. Jag har alltid varit en samlare, där oftast föremål som till en början saknar mening eller funktion, som just den där fårfällen jag köpte i somras. Med tiden får de ligga och gro, tills deras betydelse långsamt träder fram — inte genom sökande, utan genom igenkänning och vips finns det där — precis framför mig.
Jag skulle anse mig själv ofta jobba ur en exponerande process som jag vidare tar stor nytta till i verkens slutliga utfall. Jag tycker varken det är som mest intressant eller roligt att upprepa mig i mina tidigare metoder, utan väljer att fokusera på utforskandet och processen. Har nog en ganska så kort stubin i mitt kreerande, så fort något känns repetitivt och gjort, tröttnar jag snabbt. Det är nog en egenskap som tyvärr inte alltid gynnar mitt arbete, men och andra sidan utmanar det mig att hitta nya tekniker. De gynnar också det dova och simpla i saker som är så stillsamt i sig, som jag söker intresse i att skapa ny mening och liv. Så, det är nog det simpla saker som kan se lite ut för vissa men lite mer om inte mycket, klär min värld och sinne i sin fullaste fantasi.
Jag ser mig själv som en drömmare. I många fall dagdrömmer jag mycket, men desto mer när jag sover. Det är där de flesta av mina idéer uppstår tror jag, i det ögonblick jag vaknar från mina drömmar. Jag drömmer ofta, länge och mycket och kommer oftast ihåg allt. Ibland kommer jag tillbaka till samma ställen. Det är som om att jag har en enda enorm dröm-bank med olika världar och karaktärer, som får komma och gå lite som jag vill. Ibland kan jag drömma fler drömmar i en o samma dröm, fler per natt, med tydliga detaljer, karaktärer och sammanhang. När jag sen vaknar kan jag oftast också förstå varför jag drömt om saker och ting, men vissa nätter chockas jag av storylinen och kan inte bortse från att dagdrömma vidare om den idéen. Det är just de storys jag ofta använder mig av i mitt arbete, i konsten och i mitt uttryck.
