Ibland känns världen omkring oss stor och otydlig. Utan konturer. Och det finns alltid något annat än människan som är närvarande. Något större, något självständigt och något alldeles eget.

Min konst är ofta semiabstrakt och illustrativ. Det intresserar mig att visa just omvärldens ogripbarhet och storhet. Något dubbelbottnat. Ibland bara det öde. Ibland det vackra. Och när omvärld och natur möter den lilla människan uppstår en relation som slår an något grundläggande i oss.

I min målning ”Och i den stora världen” är människan ensam och på väg, kanske ut ur bilden? Vem det är och vad det betyder är helt öppet för tolkning.

Jag är fascinerad av akvarellmediet; det är momentant och egensinnigt. Bilden är målad i akvarell på tjockt bomullspapper, där omgivningen gjorts med mycket vatten som fördelar pigmentet sömlöst över ytan. Pigmenten rör sig delvis efter givna förutsättningar och delvis efter egen vilja – som naturen i sig. Människan på bilden är målad avgränsad och tydlig – för skala, relaterbarhet och riktning.

Någon som skrivit mycket fint om människans skala är Sverker Sörlin, idéhistoriker och författare, som i boken ‘Antropocen: En essä om människans tidsålder’ formulerat följande: ”Jag tycker om min litenhet. Jag skulle inte vilja vara större. Även om jag skulle räcka längre, nå högre, susa snabbare, skulle jag inte vilja det (…) Vi är små eftersom det finns något som är mycket större än vi.”

Vill ni se fler av mina målningar så finns de på instagram @helenapolgardnygren