Hon går uppströms. Som man alltid gjort.
Som man förväntas göra.
En kropp som föder. En kropp som töms.

Anadrom föddes av ett flertal referenser och idéer som surrade i mitt huvud: dikotomin mellan liv och död, drag kultur och den atlantiska laxens faktiska livscykel. Men i dess mitt, omringad av alla dessa olika synvinklar och inspirationer är alltid kvinnan. Vaginan som funktion, moderskapet som plikt och sexualiteten som investering i nästa kropp.

I kroppens smutsiga gränser där subjekt och objekt inte längre går att skilja återfinns abjektionen, men också performativitetens tvång: att även i döden upprätthålla en vacker fasad eller roll. Laxens huvud är kapat, kroppen kvarlämnad att spilla sin sista fruktbarhet genom ett sår som både är vulva och avgrund. En skimrande lögn, en tunn fernissa över kroppens brutala arbete.

Hon blir liggande.
Tyst, glänsande, tömd på syfte men fortfarande formad för att betraktas. Det finns ingen given återlösning här, inget löfte om mening eller förvandling. Bara en kropp som spelat ut sin roll och som nu, trots detta, fortsätter att vara tillgänglig.

ico.n.karlsson@gmail.com