Det här är inte en modell av ett skeppsvrak – det är ett alldeles äkta skeppsvrak.

I mitt undersökande konstprojekt Ghost Fleet använder jag tiden och naturen som medkonstnärer. En konst så långt från AI man kan komma, där själva processen är en bärande del av konstverket.

Jag bygger fartygen så att de faktiskt kan flyta – sen sänker jag dem och låter tiden och naturen förvandla dem. Efter några år är de redo att bärgas och färdigställas.

Belgravia är ett av de största verken hittills. Hon är skapad av delar från gamla kylskåp och radiatorer, bortslängda möbler och gamla plåtburkar. När hon gjorde sin jungfrutur fanns inte en rostfläck på hennes blanka svarta skrov. Sen sjönk hon – och påbörjade en ny slags resa.

Hon vilade tre år på tre meters djup, alltmer överväxt och förvandlad. Rosten åt sig in i skrovet och delar av överbyggnaden slets bort när fritidsfiskare olyckligtvis valde just min skärgårdsvik i jakten på en gammelgädda. Två av skorstenarna föll av under höststormar och åldrades liggande bredvid vraket. Tittar ni noga kan ni se hur alla tre åldrats olika.

Liksom alla mina skepp är Belgravia skapad i min fantasi. Det har aldrig funnits en sådan här atlantångare med det namnet. Inte innan jag byggde henne – för nu finns hon.
Hon är ingen avbild av något verkligt skepp, utan är ett alldeles verkligt skeppsvrak som bär sin egen unika historia. En historia vi bara kan fantisera om, men se spåren av i varje ärr på hennes skrov, varje rostklump, mussla och sjögrässlöja.