Det är 8 km mellan mig och kärnkraftverket Ringhals. Tillräckligt långt bort för att jag inte ska kunna se det, men tillräckligt nära för att det ska beröra.

Ringhals är placerat i ett naturreservat. När jag går där med hunden kan jag inte låta bli att fascineras av kärnkraftverket med hela dess exteriör. Så strikt och funktionellt. Brutalt kolossalt. Det är så fult att det blir fint. En bisarr installation.

Sedan jag flyttade hit har många nya tankar kring död och beredskap väckts. Vad gör jag om det blir krig eller naturkatastrof?

För tillfället försöker jag mest förstå logiken i att två reaktorer just nu demonteras pga dålig lönsamhet. Men att man samtidigt planerar för bygge av nya reaktorer på området. Allt medan regeringen vacklar i frågan om själva finansieringen av ny kärnkraft.

Och så slutförvaringen. Hela Sveriges kärnavfall ska placeras långt ner i ett berg. Ska kunna stå emot jordbävningar och istid. Stå pall i 100000 år, sägs det.

Jag är inte rädd. Men det här är för stort, komplext och svårt att greppa.
Att dreja är däremot något högst begripligt.

Jag har gjort mig en urna. Här i skulle jag väl själv kunna slutförvaras, i händelse av att Ringhals orsakar min död? Är dock osäker på om den klarar en istid men jag vill tro att ingenting försvinner, allt finns kvar.

Jag är krukmakare, musiker och konstnär. Uppfödd i Mölndal, nu bosatt i Halland.
Jag har lagt tio år på att försöka förstå lera och behärska hantverket drejning. Jag är långt ifrån färdig, arbetet fortsätter.