Jag målar utifrån foton som jag tar i vardagen, vanligtvis med olja på masonitpannå. Ofta väljer jag de bilder som fått något irriterande över sig, där något blivit lite fel med minspel eller komposition. För det är där blicken fastnar, där det oavsiktliga får ta plats. Ibland lägger jag till eller drar ifrån lite.
Till denna målning har jag använt en bild av min son. Jag är så förvånad över att jag har söner. Pojkens utveckling till man har alltid varit ett mysterium för mig, då jag växte upp mest bland kvinnor och flickor. Samtidigt som bildernas värld är besatt av unga kvinnor, debatteras pojkarnas kris, alla faror för dem och alla faror de skapar. Det känns riskabelt att uppfostra en pojke. Jag ville avbilda pubertetens otrygghet, i barnets skeptiska blick. Hur pojkar är sårbara och lite skrämmande på samma gång. Och hur det känns som att tidens acceleration gör att varje ny generation skiljer sig så mycket mot föregående. Jag både känner honom, samtidigt som han är en del av en värld jag inte förstår.