Det finns inte så mycket jag kan eller vill säga om The Peacemaker.
Han steg fram. Ur skuggorna. Självklar. Som om han bidat sin tid.

Det första som kom var blicken. Lugn, vaken, avvaktande – varken undergiven eller aggressiv. Djuret står rakt fram, isolerat mot en svart bakgrund som tar bort allt narrativt brus. Inget landskap, ingen kontext. Bara mötet.

The Peacemaker är utförd i klassisk oljemålningsteknik och tar sin början i en imprimatura av oxidsvart, grön umbra samt bränd och obränd umbra på en vit, polerad grund.

Den röda huvudbonaden bryter bilden. Den bär spår av något mänskligt – kultur, ritual, tillhörighet – något som egentligen inte hör hemma här, men som ändå sitter där med självklarhet.

Det är inte ett skämt. Det är inte en karneval.

Titeln The Peacemaker är för mig en öppning snarare än en förklaring. Djuret kan uppfattas som bärare av en roll – kanske som fredsmäklare, offer eller symbol – utan att detta fastslås. I mötet mellan den arkaiska tonen och det mänskliga attributet uppstår ett spänningsfält mellan oskuld och projektion, stillhet och laddning.

Jag försöker arbeta lyhört och låta bilden visa vad den behöver bli, snarare än att formulera ett fast budskap.