I augusti 2025 satt jag i köket och ammade. När jag inte satt där satt jag i soffan och gjorde detsamma. Vi hade fått en bebis två månader tidigare. Som fyrtio plus hade jag börjat om med ny man och nytt barn. Det var omtumlande att vara där igen.

Jag tittade på väggarna och de tavlor som hängde där. Vad har man på väggen? Jag bestämde mig för att måla alla våra tavlor. Jag målade intensivt under sensommaren med bebisen i bärsjalen på magen. Efter många korta målarpass var min akvarell klar. Det var ett viktigt konstverk för mig som nybliven trebarnsmamma. Med barnet i sjalen målade jag min största och mest avancerade akvarell någonsin.

På vår vägg hänger en blandning av saker. Var och en har sin historia. Utställningsaffischer, bilder vi klippt ut ur tidningar, gamla foton. Några av tavlorna har vi gjort själva. Vi är konstnärer båda två, min sambo heter Albin Liljestrand. En tavla har hängt med mig hela livet. Det är ett porträtt av min pappa och det enda konstverk som fanns i mitt barndomshem. Den lilla bilden med hästen påminner om när vi var nykära i Stockholm. Albin blödde näsblod inne på Bonniers konsthall. Keramiktavlan påminner om mormors kök på åttiotalet.

Vissa tavlor bär på minnen, andra betyder ingenting. Vissa kommer bytas ut snart och andra inte. Att visa alla våra tavlor blir ett sätt att visa mig själv. Det här är jag! Det här är vi!

2023 var jag också med på vårsalongen, med en liten akvarell. En kopia av den hänger i köket och är således med i verket.

www.annaisraelsson.se