Jag samlar på grenar.
Sådana som brutits loss och blivit liggande,
som övergivna gåtor eller stiliserade kroppar.
Naturens Pompeji.
Varken levande eller döda, men i ständig förändring.
Grenarna kommer från olika platser, olika tider.
Fjorton stycken, sammanfogade till en ny gren.
Inte som en återgång, utan som en förskjutning.

Jag försöker föreställa mig deras tidigare helhet.
Kan spåren av det som varit fortfarande finnas kvar i det som är?
Saknar trädet sina grenar?
Saknar grenen sitt träd?

I Modergren har det splittrade blivit sammanhållet, men inte oskadat.
Minnet av det saknade bärs vidare i formen.
Grenen spirar, alltings tillstånd till trots.

Verket är gjutet i svartpatinerad brons – ett material laddat med tid.
Bronset förknippas med det beständiga, det klassiska, det som ska överleva.
Samtidigt förändras det långsamt: ytan oxiderar, skiftar, svarar på sin omgivning.
Även det som verkar evigt är i rörelse.

Mellan grenarna finns inslag av mässing.
Ett ljusare material, mer sårbart.
Det blänker som ett lågmält hopp i en mörk samtid
– inte triumferande, utan envist.

Infogade i grenverket finns avgjutningar av min mors fingrar,
även de i svartpatinerad brons.
Fingrarna är kroppens gränssnitt mot världen.
De känner innan tanken hunnit formas.
De minns genom beröring.
Här möts det organiska och det kroppsliga,
det personliga och det allmänna.

Grenen blir en kristall av tid – en plats där dåtid, nutid och
möjlig framtid samexisterar. Ett halvfärdigt tillstånd där något
ännu inte helt har upphört, och något annat ännu inte fullt har börjat.
Som ett ofullbordat himlavalv, där materien minns sin riktning
och fortsätter att sträcka sig.