Hej,

Jag heter Britta och bor i Stockholm. Jag har målat till och från under hela mitt vuxna liv och provat olika uttrycksmedel och material. Akvarell är min bas och det känns enkel och tryggt att använda. På senare år har jag hittat fram till andra tekniker som collage, akryl, kritor, pastel och blyerts mm. Jag rör mig mellan dessa olika material och väljer teknik beroende på vad jag vill uttrycka. Det har varit spännande och jag har hittat nya motiv och sprängt mina gränser för vad jag kan uttrycka genom konst

Jag fotar en hel del, samlar på mig ideer, allt som intresserar eller väcker något i mig kan innebära en möjlighet, det kan vara människor, färger mm… Mina motiv, återfinns eller uppstår oftast ur vardagen – I mina målningar transformerar jag det, jag lägger till, drar ifrån, möblerar om- skapar ett nytt sammanhang, ställer frågor. Färgen betyder mycket för mig, även avsaknaden av färg. Ofta är det färgerna som avgör mitt motivval. Mina målningar är ganska öppna och ljusa. Det finns alltid ett rum, såväl ett yttre som ett inre rum. Jag vet inte alltid exakt vad det ska bli, det är ett ganska intuitivt måleri, bilden växer fram och förhoppningsvis väcker den en fråga eller en osäkerhet hos betraktaren för verklighet är ju aldrig vad den ser ut att vara… eller hur?

Lek med mig

Iden till denna målning kom till mig efter att ha suttit länge och betraktat en mamma med sitt barn leka väldigt intensivt tillsammans. De var helt uppe i leken och omedvetna om omgivningen, det var någonting i den bilden som både tjusade och skrämde mig. Jag blev så berörd. Figurerna är centralt placerade i ett imaginärt landskap som kan vara både inne och ute

Delete

Den här målningen handlar om identitet, tror jag. Vem är jag, vad vill jag, duger jag, är jag ful/snygg? Genom linsens öga ifrågasätts skillnaderna mellan att vara en betraktare eller vara betraktad av sig själv såväl som av andra. Jag tänker också på hur lätt vi blandar ihop verklighet med falsk verklighet. Mobilkameran är en spegel men visar den den sanna bilden?

Egentid

En ogenomtränglig mur av avstånd. Så nära men ändå så långt bort. Att få drömma sig bort, glömma här och nu. Så skört, låt oss hoppa upp i den blåa cyberrymden och färdas någon annanstans. Ytterligare några timmar har fördrivits och klådan har minskat lite grann.