När alla tilltänkta styvmorsvioler och pärlemorfjärilar är maskerade börjar det roligaste. Jag lägger på flödiga färgblandningar med pensel eller ihopknycklad cellofan. Jag häller eller skvätter också ut färg. När färgen sedan börjar torka händer det saker. Akvarellen målar sig själv. Färgen får eget liv. Kantbitningar och nebulosor träder fram och bildar mönster. Det gillar jag och använder därför ofta färger som har de egenskaperna. Det var något av en aha-upplevelse för drygt 40 år sedan när Arne Isacsson kom ut med boken “Akvarell – en handbok”. Inte endast kulören har betydelse. Även färgernas olika egenskaper kan utnyttjas i målandet. Kantbitare som Winsor & Newtons antwerp, neutral tint och gummigutta är fortfarande några av mina favoriter.

Jag har gjort flera målningar med violer, med eller utan fjärilar. Jag får ofta frågan om det inte är pilligt och tålamodsprövande att greja med så många violer. Men det är rätt kontemplativt och en fin kontrast till det mer impulsiva målandet av bakgrunden.

Så är det där med titeln. Fjärilar har så kallade värdväxter på vilka de lägger sina ägg och som fjärilslarven sedan kan käka av. Pärlemorfjärilar har just violer som värdväxt. När fjärilen besöker violen kan den pollineras. Fjärilen och violen drar alltså nytta av varandra, något som i naturen kallas symbios.

Fler symbios-målningar, och många andra akvareller, hittar du på min hemsida konst.se/wennerblom.