Självporträttet är taget i januari 2025 med en mellanformat filmkamera och en självutlösare som är synlig i bilden. Fotografiet är ett silvergelatintryck på fiberbaserat mörkrumspapper.

Mitt fotografi balanserar på gränsen mellan performativa handlingar och ett teatralt uppbyggt fotografi som leker med kamerans närvaro. Genom att ha mig själv som utgångspunkt är det just min egen relation till min omgivning som undersöks. Vad innebär det att presentera sig själv, att bli sedd? Det finns ett obehag i att fotograferas, någonting förtryckande. Relationen till kameran är mer som en kamp snarare än en förlängd arm.

I det analoga försvinner kontroll. För i motsats till det digitala fotografiet tvingas man att släppa idén om självrepresentation, då man inte längre har direkt tillgång till hur man ser ut. Jag tar oftast endast ett foto och låter det resulterande filmnegativet agera som en yttersta dom. I ett försök till att fånga någonting absolut träder det istället fram en bild som spricker vid sömmarna.