”Selma är som en duva. Hon flyger nära Gud.”

I den etiopisk-ortodoxa kristna traditionen är duvan ett tecken som pekar mot det gudomliga. Den står för renhet. För liv. Det var Helen – flykting från inbördeskriget i Etiopien och i dag min dotter Selmas personliga assistent – som en gång gav mig den liknelsen.

Under sina fjorton år i livet har Selmas kropp och funktion beskrivits otaliga gånger. Av oss föräldrar. Av läkare och fysioterapeuter. Av handläggare på Försäkringskassan, politiker och journalister. Ord har staplats på ord, utlåtanden på utlåtanden.
Ändå har ingen fångat henne som Helen gjorde i de där nio enkla orden.

Kanske är det för att liknelsen är poetisk, nästan svävande. Den talar inte om det som saknas, inte om listor över förmågor och begränsningar. Den pekar mot något annat – mot Selmas väsen, bortom kroppen.

På fotografiet ni ser här intill påminner hela Selmas uppenbarelse om den bild av duvan som Helen målade med sina ord. Det ogripbara – som pekar mot något.

Fotografiet är en del av ett privat fotoprojekt vars syfte är att dokumentärt fånga relationen mellan en personlig assistent och en ”brukare”, det vill säga Helen och Selma. De delar erfarenheter av utanförskap, av att leva på samhällets nåder och av att behöva försvara sin existens inför myndigheter och opinion. Helen är Selmas röst, armar och ben, men också mor, syster, vårdare och kompis i ett. Här finns sorg, men också kärlek och glädje – och det är detta jag har velat fånga.

Besök gärna jonaslundmark.se för att se fler fotografier från projektet.