Denna utställning sticker ut i Liljevalchs historia både vad gäller omfattning och antalet besökare. Den visades endast i två europeiska länder, först på Musée d’Art Moderne de Paris och sedan på Liljevalchs i Stockholm. Enligt uppgift var det 23 andra länder som fick avslag på sina ansökningar. Valet av Sverige motiverade den mexikanske undervisningsministern Gual Vidal, som jämte svenske kungen tjänstgör som utställningens höge beskyddare, med svenskarnas egen insats i Mexiko och så det faktum, att Paris och Stockholm nog måste anses som de mest betydelsefulla centra, då det gäller att nå största möjliga europeiska publik. Det krävdes 12 tågvagnar för att transportera alla de drygt 2 000 föremålen som tidsmässigt sträckte sig från precolumbiansk tid fram till nutid med ett försäkringsvärde på över 600 miljoner kronor (då). Under transporten vaktades lasten av åtta välbeväpnade statspoliser. Utställningen är den mest välbesökta i Liljevalchs historia med sina 212 431 besökare. Gruppresor med buss och båt arrangerades och folk kom resande från hela Sverige och även från våra grannländer för att besöka visningen. Vissa hektiska dagar var det över 7 000 besökare. Kuriosa: Det regnade ovanligt mycket under utställningstiden, kanske beroende på att besökarna offrade till regnguden Chac Mool. Detta hörde en bonde i Barcelona på radio. Han skickade då en pesetassedel till Radiotjänst i Stockholm och bad dem hjälpa honom att offra denna sedel till regnguden så att det skulle regna på hans torra mandelträd i stället. Lasse Åberg delar med sig av sin upplevelse av utställningen på Liljevalchs 1952: ”Det är ett mysterium varför min far, som inte var speciellt konstintresserad, tog mig till Liljevalchs en septemberdag 1952 för att se utställningen Mexikansk konst från forntid till nutid. Den var en överväldigande upplevelse för lille Lars med dödskallar, dramatiska målningar av Diego Rivera och Frida Kahlo, forntida skulpturer och suggestiv grafik. Utställningen var en av de mest välbesökta som Liljevalchs haft /… / och jag fick reda på att en av mina favoritkonstnärer, Öyvind Fahlström, extraknäckte som vakt under utställningsperioden. Kanske sa han till mig att jag inte fick röra den kanderade dödskallen.”
Varukorg