Med verket vill jag gestalta de röster som formar vår självbild, de tankar som berättar för oss vem vi är och hur vi förhåller oss till verkligheten. Genom ett ständigt upprepande och återberättande skapas ett narrativ som vi upplever som den sanna historien om oss själva. Men hur sann är denna berättelse, och vilka andra röster påverkar vår syn på oss som individer?

Med en fascination för hur vi människor instinktivt avkodar former som levande eller döda ting, tog arbetet med skulpturen sin början i en gestaltning som sökte denna gräns. Genom att experimentera med materialen tog växtliknande, rörliga halsar form där färgen blev ett centralt element, tänkt att pocka på uppmärksamhet. Likt tankar som drar oss in är färgen så intensiv att den är svår att värja sig mot.

Ansiktena, som är skapade i lera, växte fram organiskt och kom att bli karaktärer snarare än porträtt. De bär på röster som format min berättelse, men som också kan spegla betraktarens tankar. I arbetet med lera är det svårt att inte tänka på materialets historia, hur det gång på gång formats till ansikten och masker, ofta knutna till ritualer och övergångar i livet. Här blir leran ett sätt att undersöka identitet som något föränderligt, snarare än givet.

I mötet med verket uppmanas betraktaren att stå öga mot öga med sitt eget narrativ. Vad händer med vår självbild om vi ifrågasätter rösterna och skriver om manuset?

hannakrantz.com