Jag inspireras ofta av sociologi i min konst, och jag använder teckning som uttryck men även som ett sätt att meditera över de frågorna jag intresserar mig för. Tiden är viktigt i mitt skapande och jag vill gärna framhäva passerandet av tid i mina teckningar. För mig är tiden någonting som inom konsten har en egen sorts tyngd, i en värld som annars premierar snabbhet.

Pingis är en blyertsteckning och meditation kring individualism och kollektiv. Jag har undrat varför vi alltid råder varandra att lyssna på oss själva, till exempel inför ett beslut vi ska ta. Vi ska lyssna på oss själva, och vi ska göra saker för oss själva, och om vi misslyckas så ska vi också hjälpa oss själva. Och helst ska vi inte lyssna så mycket på vad andra tycker och tänker. För min egen del bryr jag mig nästan bara om vad andra tycker och tänker. Jag ser framför mig ett helt inre hav av folk som dömer, uppmuntrar, ifrågasätter och svarar mig. Särskilt i mitt skapande. Jag tror egentligen att vi människor är djupt sammankopplade, och när vi ”lyssnar på oss själva” så tror jag vi egentligen lyssnar på varandra, även när vi är helt ensamma. Denna ängsligheten, känsligheten och hänsynsfullheten vi har till varandra tycker jag är någonting vackert, som borde lyftas upp snarare än suddas ut.

Därför ritade jag min egna inre publik, som nu står i möte med en annan publik.