Pappafåtöljen – för sörjande fäder och besvikna söner

Han byggde på en husbil i sällskap av kompisar. Då och då pratades vi vid. En dag kom vi in på ämnet pappor. Stämningen blev spänd och obekväm. Som terapeut kände jag igen det. Frånvarande fäder lämnar hålrum efter sig där orden studsar runt och inte riktigt får fäste. Inte förrän rummet fylls med ilska. Och det gör det ofta. Pappans ilska då, väcker sonens ilska nu. ”Den jäveln, hur fan kunde han?”
Mellan fäder och söner, vad är det som händer eller snarare, vad är det som inte får lov att hända?
Förra året kom ”Jävla karlar” av Andrev Walden. Om pojken som får nya ”pappor” utan att beröras nämvärt. Och det är kanske så vi helst vill se det? Det räcker med en mamma. Och en mindre bra mamma är ändå där.
Grabbarna vittnade om tysta fäder, svåra att nå. Eller ”bara” taskiga. ”Som en mobbare. Jag tycker synd om honom.” Gemensamt var den djupa besvikelsen. ”Varför fanns du inte där när jag behövde dig?”
Att inte vara känslomässigt närvarande sätter djupa spår i ett barn. Och hos några har längtan förvandlats till hat, ofta riktat mot dem själva. Skammen säger: `Du duger inte. Det är därför han skiter i dig.´ Vi talar om trauman.
Därför bestämde jag mig den där sommaren för att göra något på temat pappor och söner. Min utgångspunkt är ett citat ur min bok ”Knyt An!” ”Det vi behöver men aldrig fick, det kommer vi alltid att längta efter.”
Anneli Ahlmér är leg psykoterapeut och cert parterapeut EFT. Författare och tidigare journalist. Hon har tidigare sökt åtta gånger, främst med installationer på samhällsaktuella teman.