Sommaren 2023 tillbringar vi några dagar vid Kullaberg och bestämmer oss för att besöka Lars Vilks svartbygge Nimis. Vi har hört att det långsamt håller på att förfalla sedan Lars bortgång 2 år tidigare och tänker att det är lika bra att kolla in det innan det blivit för farligt att gå runt i. Vi har tagit med en analog systemkamera, en Nikon FM2, som är laddad med en minst 15 år gammal färgfilm. Utgången färgfilm kan resultera i konstiga färgstick vilket vi tycker är intressant. Vårt gemensamma projekt där vi arbetar med den tidiga fotografiska metoden cyanotypi (som bl a ställts ut på Liljevalchs under sommaren 2024 i utställningen Stockholms Kosmologi) handlar också om att återge fotografiska bilder utanför den vanliga färgrymden och vi är nyfikna på hur kemin i filmen kan ha påverkats. Vi ser framför oss hur det röda och gröna kommer dominera vilket visar sig stämma, dessutom har filmen tappat kontrast och ljuskänslighet och bilderna har blivit rejält underexponerade. Nu är sommarljuset helt borta och allt har sjunkit in i ett kornigt dunkel, förvandlats till väsen som tycks befinna sig i mörkt och grumligt vatten. Det har gått över tre år sedan ett bildäck exploderade på det fordon vari Vilks och två polismän färdades i alltför hög hastighet. I vår bild har Nimis förflyttats framåt i tiden och ner i det hav det en gång hämtades från.
instagram @omalmostlin