Jag har arbetat med ett slags materiell översättningsakt, från papper till tyg. Att väva för hand tar lång tid och jag tycker om mötet som sker när tekniken används för att gestalta någonting så vardagligt och snabbanvänt som en post-it-lapp. Det som är eller inte är text är också invävt, tekniken gör det oläsbart. På håll ser det kanske ut som att det står något, men när man närmar sig ser man att det är oläsbart. Däremot får man då syn på tiden: omsorgsfulla inslag, den långsamma upprepningen. Jag tänker på det som ett omsorgsarbete utan utdelning.