Interiörer och landskap kläddes i fantasins och poesins dräkt. Omvärlden smyckades med en kärleksmetaforik, ett sökande efter kroppens och själens fullkomning, ett erotikens och de religiösa funderingarnas försiktiga lustspel och alkemi. Akterna och föreställningarna utspelades i målning efter målning som olika kapitel: Hjärtats sång, Drottningens juvelsmycke, De lyckliga människorna, Lustgården, Sommaren, I tysta kvällen, Smycken och kristall och Den gamla parken.

Huvudpersonen var förutom Hilding Linnqvists alter ego, även Almqvists himlavarelse, androgynen Tintomara. Som en undrens vägvisare lyfter Hilding Linnqvist måleriet ur vardagen. Funderingarna och vägvalen för att bli konstnär underblåstes av nyromantikernas vurm för att nå själens guld. Essäisten och kritikern Ulf Linde kallade Hilding Linnqvists måleri för stillöst i bästa bemärkelse, prövande i varje enskilt penseldrag. Förälskelsens och kärlekens dubbelspel roade även en 1910-talets spjuver som Marcel Duchamp. Konstnärsrollen som vi känner den idag bärs än av kärleksmetaforiken. Hilding Linnqvist inspirerades av poeterna från Stagnelius och Almqvist till Fröding och Ekelund. Poeterna bland dåtidens kritiker fann i honom sin särskilda vän.

År 1916 debuterar den 25-årige konstnären Hilding Linnqvist på Liljevalchs, som ett av de unga kommande namnen i konsthallens blott tredje utställning. Höstsalongerna och salongerna för de unga fann så småningom sin form i mitten av 1920-talet, numera känd som den traditionella Vårsalongen. Innan dess hann Hilding Linnqvist delta i sex för honom väsentliga utställningar som alla visade vägen till ett väletablerat konstnärskap.

En bok om Hilding Linnqvists tidiga år för att bli konstnär ges ut i samband med utställningen med texter av konstnären Susanna Slöör, tillika bokens redaktör, samt essäisten och kritikern Ulf Linde.