Örjan Henriksson

Fotografen Örjan Henriksson har under fyra år gjort djupdykningar i sin barndoms och sin släkts landskap Värmland. Liljevalchs visar ett utsnitt ur detta projekt som skildrar folket, naturen och samhällena.

Örjan Henriksson är en av Sveriges främsta fotografer, med ett lågmält och koncentrerat berättande i bildform. Han älskar det analoga svartvita fotografiet och har haft en rad uppmärksammade utställningar runt om i världen. 2015 tilldelades han det första Bindefeld-stipendiet till minne av Förintelsen. 

Här beskriver han själv bakgrunden och sina tankar om landskapet:

“På min mors sida kommer vi från Värmland i flera led och jag känner starka band till landskapet och folket.

Min morfar, Emil Fredriksson, som var pastor i Missionsförbundet, hade på sin lott distrikten Värmland-Dalsland. Detta stora område reste han runt i på cykel. Min mor har berättat att morfar med hjälp av sin pastorskrage under kriget hjälpte flyktingar.

Min morbror, Mats Fredriksson, också han pastor i Missionsförbundet ,verkade i dessa trakter och jag bodde hos honom en sommar när jag var liten grabb. Mats var för övrigt en oerhört skicklig fotograf och musiker.

Arbetet med detta projekt har tagit många resor och alla resorna har varit renande för själen. Ingen anledning till stress, den bara förstör förutsättningen att ta in intrycken. Kan jag inte ta in intrycken har jag inget uttrycka.

Ack Värmland

När jag reser längs Klarälven i norra Klarälvdalen är det svårt att inte känna sorg och vemod.

Samhällen med övergivna öde hus. Hus som en gång flödat av liv men nu står där som tomma skelett. En del av dem mer härjade än andra av tiden och avsaknad av liv.

Samtidigt fylls jag av stor respekt och ödmjukhet inför de människor som fortfarande bor kvar och håller liv i landskapet. Har vi verkligen råd att inte låta landskapet och människorna få drägligare villkor?

Nu flyr vi ut ur de trånga städerna i ren självbevarelsedrift från trängsel och smittspridning.

Du Sköna

Detta fantastiska landskap. Det är omöjligt att inte slås av dess storslagenhet och mystik.

Klarälven, denna mäktiga älv som gett liv (och arbete) åt så många under så lång tid. Den flyter stilla och tyst men också vild och farlig.

De stora skogarna som, om man ger sig tid att se och lyssna, bjuder på allt som människans själ så desperat behöver.

För mig blev det så tydligt att detta drabbades jag av först när det var sen skymning eller nästan natt. När jag stannade upp och bara stod där så skärptes mina sinnen och jag började se det jag inte sett. Även hörseln skärptes och jag hörde det jag inte hört.

Kanske såg jag det som inte ens existerade eller hörde det som inte hördes.”

Utställningen, med fem stora och 13 mindre fotografier, visas i Liljevalchs+.