Jag tänker på hemmet. Idén om platsen dit själen längtar in. Där man träder in och känner en värme. Jag letar efter den värmen, hemmets kärna. För många av oss är bilden av det fysiska hemmet mer komplicerad. Det handlar om praktikaliteter, konflikter, trauman, saknad. – Om barndom och skörheten som kommer med den. Vart vi kommer ifrån, de platser vi växte upp på och dem människor vi växte upp med formar oss på ett eller annat sätt. Vårt ursprung ger oss förkärlek och aversion, längtan och saknad – kyla och värme.

Kakelugnen är förutom dess mycket verkliga funktion, för mig också en symbol för värmens förankring i hemmet. Jag får bilder av hur någon för länge sedan suttit och omsorgsfullt målat vackra mönster för hand och putsat kaklet på plats, för att en familj sedan ska värma sig framför den. Kanske är det en idé om att omsorgen som finns där har slagit rot och gått i arv.

Denna skulptur är gjord av vad många hade klassat som skräp. En billybokhylla från bortskänkes, träspill från bänkskivor och hyllplan, kakelrester, billiga färgslattar. Helt enkelt det jag hade hemma, material som jag tidigare har använt för att bygga mina hem
De blev som en del av förankringen till det som faktiskt varit, istället för en romantisering av det. Omsorgen jag sedan lade ner i de blev deras riktiga värde, timmarna av skulpterande, slipande, spacklande, målande, graverande. För mig fylldes de själlösa materialen med värme och liv.