Jag visste knappt vad oxytocin var innan jag blev pappa. Men känslan är fortfarande tydlig när jag har min dotter hud och hud mot mig. Ju mer jag förstod hur viktigt oxytocinet är för barnets anknytning, välmående och naturliga utveckling, desto mer kändes den länge rådande okunskapen kring det som en förklaring till de generationstrauman vi ärvt och fortsätter vålla oss själva.

Idén till målningen föddes strax efter min dotter. Men av olika skäl (som hör till att vara nybliven förälder att göra) dröjde det några månader innan jag fick möjlighet att verkställa den. Världen blev oroligare under den tiden och jag slogs av tanken på hur mycket som kunnat gå fel och hur många barn som tvingas växa upp utan föräldrar i krigsdrabbade områden. Min tanke var att mina armar skulle vara en sköld runt min dotter. Att det borde vara en mänsklig rättighet för alla barn att vara så trygga som hon var, precis just där. Målningen blev därför ett sätt för mig att processa dessa tankar och känslor, och inte minst ett uttryck för min tacksamhet över att få hålla mitt friska barn i mina händer.