Den här bilden är full av mening för mig. Julie satt i vår stora gröna
manchestersoffa under ett stort täcke och var väldigt mycket 17 år. Hade
tränat, pluggade, försjunken i sig själv. Vi diskuterade ofta hennes
skolarbeten och jag tror det här handlade om folkmordet i Rwanda.

Jag hade börjat måla igen, efter ett vuxenliv i där det legat i träda. Börjat
utbilda mig och gå i handledning hos konstnären Therese Jonsson Szatek.
Upptäckt hur det är att möta sig själv och ha möjlighet att uttrycka liv på
duk. Jag ville måla av scenen som den var och plötsligt kunde jag.

På väggarna hängde mina inspirationskällor. Två konstnärer som visat mig
att det går att hitta sin kärna även via en omväg. Min kära vän Anne Marit
Austbo, Oslo, och Gustav Hjelmgren, Värmdö.

Stillhet och utveckling. En början. Ett liv.