Jag är 11 år och står på fönsterkarmen i mitt barnrum i miljonprogramhuset där vi bor. Jag vinglar med foten på samma kant som vi brukar vädra våra mattor ifrån.
– Är det här tillräckligt långt? Kommer det göra nog med skada? Tänk om jag överlever?
Orden har suttit i min kropp sedan dess. Aldrig släppt mig. Mörkret har virat sig omkring mig.
Det här verket är ett möte med en plats och en tid där något gick sönder i mig. Det är ett fruset ögonblick då jag som 11-åring stängde ner och slutade känna.
Känslan av ensamhet.
Att vara icke älskansvärd.
Att inte ha ett värde.
Orden lämnade mig inte. De formade mig till den jag har varit. Tills nu. Efter två årtionden av sökande efter läkning så hittade jag kärnan där det gjorde som mest ont. Det som orsakat all smärta. Dessa ord som kom att bli mitt enda förhållningssätt till mig själv och till livet.
Jag gick tillbaka till denna plats i vuxen ålder, en sista gång. Mötte det som jag har försökt att undvika i alla år. Jag och mitt lilla 11-åriga barnjag. Tillsammans har vi försökt att läka det som varit för att kunna gå vidare. Och här är den. En matta som visar mitt sår. Det är bara en matta. Ett konstverk. Men det är mitt.
Idag är jag inte arg utan tacksam. Och mer i ljuset än någonsin. Det här verket är en symbol för allt arbete som jag har gjort genom åren och den tacksamhet jag känner till konsten som förde mig hela långa vägen fram till den läkning som jag så länge letat efter.
