Min målning av alla våra sommarlovs badbrygga hängde hemma hos mamma. En fyrtio år gammal bild, mild och vacker, men duken hade blivit sladdrig och behövde spännas om.
Under arbetet upptäckte jag så många brister i konceptet ”måla tavla”, att jag måste göra ett nytt försök. Föga anade jag att sökandet skulle ta flera år.

Lars Olof Loeld beskriver processen ungefär så här:
I själva verket är tre bilder i omlopp,
vad som fanns där då,
minnet av det som fanns
till sist, själva bilden av minnet som fanns.

Minnena ligger bevarade i min hud, en betraktelse av många somriga dagar vid bryggan i
Katthammarsvik. Brorsan och jag, vi vistades timvis på strandkanten,
fångade sandflundror med händerna, badade och vågsurfade.
Tång, horisont, sandvågor som bökade med fotsulorna.
Soleld, soleksem och brännblåsor. Fjällade näsor axlar och öron,
lakanen gör ont.

Luften dallrar, strandtimjan ryter.
Hav, militärhorisont och bunker svalkar.
En stor militäranläggning på Grogarnsberget någon kilometer bort.

Fyra år och många försök senare bugglar ett språk som jag aldrig sett och inte känner igen. Skikten skaver mot varandra trots de många mjuka formerna i vågorna och deras formationer i sandbotten, till och med militärbunkrarna är mjukt rundade.

Mina eksem crawlar fortfarande, nu i sällskap med militären
och bunkrarna, äntligen.