Man på Östermalm är ett fotografi taget en söndagseftermiddag sent på hösten 2020 i centrala Stockholm. Det fångar ett flyktigt ögonblick av en en äldre man, sedd bakifrån, på väg in i en färdtjänsttaxi.

Samtidigt som mannen för mig är helt obekant, så känns han på något sätt igen.
Jag känner inte honom. Men jag känner känslan han inger. Vemod. Och den där vackra bräckligheten i någon gammal. Det känns igen. Känns bekant. Min farfar som har gått bort. Min far som kommer att gå bort. Någon gång. Och kanske låg dessa begrepp sådär lite extra nära under ytan just då. Under en pågående pandemi.

Med två urgamla föräldrar i riskgruppen.

På samma gång som ögonblicket var ett nu, ett idag, så skulle bilden likaväl kunna vara tagen för 40 år sedan. Och kanske är det även dit mitt öga ofta dras. Ögonblick som påminner om en tid för länge sen. Det ligger något där som jag onekligen är svag för. Ett vurmande för en svunnen tid.

Och denna förkärlek återfinns inte bara i motivet men även i tekniken. Fotografiet är taget med en Plaubel Makina 67. En gammal analog kamera som tar härliga stora negativ i mellanformat. En gammal kamera, ett gammalt medium och en gammal teknik.

Och en gammal man som varsamt tar sig in i en färdtjänsttaxi.