Några gatlyktor finns inte att tala om. Vi litar på Toyotans strålkastare och följer dånet av trummorna som studsar mellan dem höga murarna för att hitta dit kartan inte hittar. Det är min sista natt i Harare så min kusin har föreslagit att vi går ut och dansar med hennes vänner. Rutendo har lovat Amapiano på högsta volym på kvartersklubben. Den trötta vakten som står lutad mot den galvaniserade stålporten lunkar fram med handen på hölstret när jag nervöst vevat ned rutan. Jag blir alltid så obekväm när det ligger våld i luften. Vi blir insläppta utan någon större ansträngning och parkerar innan vi ställer oss i kö till vad som verkar vara ett vanligt bostadshus. En klibbiga klump av dem få amerikanska dollar jag har kvar efter två veckor i Zimbabwe grävs upp ur fickan för att betala inträdet. Sedlarnas slitage avslöjar, som mycket annat i det här landet, sitt frekventa bruk och bristen på allmänt underhåll. Väl inne i det rökfyllda dunklet armbågar vi oss fram genom en klaustrofobisk mängd människor och hittar tillslut Rutendos vänner. Jag gör mitt yttersta för att höra och komma ihåg allas namn men den desorienterade miljön gör det nästan omöjligt. Det finns en arbiträr gräns på hur många gånger en vågar be nån att upprepa sig – utan att framstå som totalt blåst. Emellanåt slår dem blåa och gröna strobljusen mot våra ansikten och jag kan i smyg försöka urskilja vem som var vem. När skjortan klistrat sig mot ryggen och svetten pärlat sig i pannan går vi äntligen ut på parkeringen för att ta luft. Som runt en lägereld står vi kring den enda brinnande cigaretten som i stafettliknande turordning tänder nästa för hushålla på gasen. Jag, som sett mitt nya sällskap konsumera alla typer av substanser frågar naivt om vi ska ta en taxi till nästa fest och bemöts av ett sympatiskt skratt. När allt som ska brinna har börjat brinna sätter jag mig i passagerarsätet bredvid vår bäst lämpade förare, drar åt bältet ordentligt, tar ett djupt andetag och tänker: sådan här gästvänlighet gör inget annat än att smitta av sig.