Jag och mitt ex köpte en hund, Molle. Vi levde i en familj i några år, tills vi en dag inte längre gjorde det. Första natten isär var jag inte ensam, för han låg där bredvid mig. Åren som följde var roliga, röjiga, röriga, ledsna, slitsamma, skitsamma men aldrig ensamma. Han gillade sovmorgon, strosa i skogen och att öppna upp skåpet till soporna för att plocka ut, rengöra och äta upp mest möjliga. Under de här åren klarade jag knappt av att ta hand om mig själv, men jag tog hand om honom och han tog hand om mig.

Att ha en hund som sin närmaste person kan framstå som dumt. Framförallt för de som inte med hela sitt hjärta har älskat ett djur. Men också för de som har älskat. Vi ska ta hem en omöjligt liten valp, få styr på den några år, nosen ska bli grå och vi ska förhoppningsvis få stå ut med lite gubbiga manér. Molle ville först inte gå sina promenader när det regnade, sen när han inte kände för det, sen inte alls. Hos veterinären plockade jag upp honom i knät, han dreglade och använde inga krafter för att göra motstånd. Jag satt med honom, nära, så nära, hela den sista dagen.

Att förlora Molle var en stor och för mig alldeles särskild upplevelse. Det kändes starkt på ett sätt som jag först misstänkte var religiöst men som jag senare identifierat som allmänmänsklig erfarenhet. Dagarna efter gick jag inte bara runt med sorg, utan bar också på ett överflöd av kärlek. På pallen i manchester, på filten i köket, under täcket i sängen. Ingenstans kunde jag längre vända mig.