Bilden är en av tre målningar, som tillsammans berättar något om skogen.

I själva verket är berättelsen om skogen många tusen år gammal. Forna tiders både skrämmande och lockande sagoskogar fyllda av mystiska naturväsen har idag ersatts av en historia som till stor del handlar om överlevnad i den pågående avskogningen. Vad händer om berättelsen om skogen till slut bara blir en saga från förr?

På ett personligt plan är berättelsen om skogen också berättelsen om min barndom. Jag är uppvuxen med skogen ett stenkast bort och som ett självklart inslag i vardagens lekar, promenader och utflykter. Som vuxen återvänder jag ofta dit, både i tanken och verkligheten. Träden och stigarna är återkommande motiv i mitt måleri och bilderna är för det mesta tagna ur huvudet. Arbetet med dem blir som strövtåg på minnets barndomsstigar.

Till sist handlar berättelsen om skogen också om den rumsliga upplevelsen av att befinna sig där, mellan trädstammarna och under trädkronorna. När jag inte målar, ritar jag hus. Att kombinera arkitektyrket med måleri ligger nära till hands och jag tror att det ena kan berika det andra. I mitt fall handlar båda i hög grad om rum, byggda rum och landskapsrum, verkliga och påhittade. För det mesta målar jag i akvarell eller tusch. Vattenfärgernas lite oförutsägbara process och snabba tempo har visat sig passa mitt sätt att jobba. I det svartvita måleriet försöker jag skala bort ett lager och fokusera på det väsentliga; för mig ofta ljus, mörker och det rumsliga.