Året var 2020.
Det var det år då min son föddes, min man jobbade långa dagar i vården, min pappa var döende i cancer och min son sjuk. Själv var jag isolerad och ensam i en lägenhet med ett barn som bara skrek och aldrig sov. Men samtidigt som jag grät av trötthet, rädsla och sorg, fick jag genom moderskapet uppleva en ny dimension av närhet. Som ammande mamma är det omöjligt att säga vart din kropp slutar och barnets börjar.

Min farfar var stenhuggare och kärleken till stenen fick honom att fortsätta “knacka sten” långt efter att han slutat se. Själv började jag hugga i sten först 2022, men har sedan dess inte kunnat sluta. Numera är jag konstnär på heltid och skapar skulpturer av öländsk kalksten från byn där jag bor. I sociala medier hittar ni mig som @Stenhuggerskan.